Sigfrid Sjöberg 118 Wennström nöjer sig dock icke med att hänvisa till »alla forskares åsikt». Han synes också vilja ge skäl för åsikten. Eftersom det, mig veterligt, är det enda försöket i litteraturen att »bevisa» att här avses vägt silver, kan det vara lämpligt att närmare undersöka bevismetoderna. I det senare arbetet anför han beträffande relationstalet mellan silvermark och penningmark: »Att relationstalet är 11/2 bevisas av frasen heta tre och äro två mark». Och »Ett annat bevis lämnas av tvenne sextonörtugarsboten», dock utan att utföra bevisen. Han synes dock icke själv vara säker på styrkan av dessa antydda bevis utan fortsätter. »Ett avgörande bevis för att silver förhåller sig till penningar som 2: 3, lämnas av Västgötalagarna själva». Enligt YVgL TjB 30, 31 och 32 skulle straffet för den som släppte en bunden tjuv vara antingen 27 mark eller 40 mark. »Självklart är, att fastän böterna äro nominellt olika, de reellt måste vara lika höga. Denna överensstämmelse uppnås genom reduktionstalet 11/2. Tydligt är sålunda att böterna för detta brott utgå med antingen 27 mark silver eller 40 mark penningar.» Här inför han utan vidare motivering begreppet »mark silver» (liksom »mark penningar»), som icke återfinnes i lagbestämmelserna. Och därmed finner han saken bevisad. Men han anser tydligen icke ens detta tillräckligt och skriver: »Ett annat bevis är följande». Här utgår han från det som skulle bevisas, d.v.s. reduktionstalet 11/2 och påpekar att med användning av detta västgötalagarnas 27-marksbot kan förvandlas till 40-marksbot, som i andra landskapslagar utgår för samma brott, som i västgötalagarna sonas med 27-marksbot. Därför finner han »är det uppenbart, att Västgötalagarnas siffror i dessa fall avse silvermark, d.v.s. vägt silver, under förutsättning att de övriga landskapslagarnas belopp 40 mark resp. 80 mark gälla penningmark, d.v.s. räknade penningmynt». Av dessa »bevis» framgår emellertid endast, att det finns i lagarna två slag av mark med en värderelation av 1 1/2. (Här bortses från att 40: 27 i själva verket utgör 1,48 —, men 1 1/2 kan ju var en godtagbar avrundning). Men att det ena slaget mark skulle vara viktmark silver finnes intet som talar för. Wennströms försök att visa att ÄVgL:s böter (i allmänhet) utgöres av viktmark silver genom att peka på att ÄVgL:s nominella belopp äro lägre än YVgL:s och andra landskapslagar, visar endast att de förra antagligen äro angivna i mark med högre värde än de senare, men att det är fråga om viktmark framgår icke. Holmbäck—Wessén ansluter sig helt till Sjöros’ och Wennströms uttalanden, att uttrycket anger, att 1 mark silver=1 1/2 mark penningar av försämrad halt och vikt, men tar avstånd från dessa författare i övrigt, bl.a. beträffande tidpunkten för värdeförändringen. Denna översikt ger knappast grund för uttalandet, att uttrycket »allmänt och, efter allt att döma, med full rätt uppfattats som en kursrelation
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=