De medeltida svenska böterna 117 förklaring från SGL I endast med ett tillägg inom parentes att Hjärne »tager för gifvet att detta uttryck har afseende på nyare myntfot». Wildas alternativa förklaring namnes däremot icke. C. G. E. Björling (1893)®^ utgår från att det är fråga om mark penningar och anser att uttrycket visar att »redan på den äldre Vestgötalagens tid det präglade myntet försämrats till att blott innehålla två tredj'edelar af sitt ursprungliga värde». Men detta ursprungliga värde »torde väl — motsvarat» en mark silver enl. Björling. Till Schlyter och Björling hänvisar R. Hemmer (1928),®- då han skriver om »2 mark, vilka — heta 3 mark, emedan lagen tänker på 3 mark penningar, vilka på grund av myntförsämringen de facta motsvarar blott 2 mark silver efter vikt». Anmärkas kan, att Schlyter i detta sammanhang icke nämner något ommark silver efter vikt. Under förra hälften av 1900-talet diskuterades innebörden av uttrycket rad författare Nat. Beckman (1911, 1921, 1924),®® B. Sjöros (1919),®'* T. Wennström (1931, 1940)®® samt Å. Holmbäck och E. Wessén (1946),®® vilka sistnämnda lämna en redogörelse för diskussionen, varvid även olika meningar framförts om vilka slag av mark som avses i uttrycket. Beckman, som tolkar uttrycket så att det avser en »rabattering» av tidigare bötesbelopp på grund av att det tidigare dåliga myntet ersatts med »ett utomordentligt fint mynt», som Knut Eriksson låtit prägla, nämner icke mark vägt silver i detta sammanhang. SjÖROS åsikt i frågan är något oklar. Han skriver sålunda, att »för min del ansluter jag mig bestämt till den av Schlyter framställda, att det är en förändring av myntets kvalitet, som vållat denna sänkning» av böterna. Men på följande sida framför han utan motivering påståendet, att VgL uttryckligen enligt de båda citaten ovan uppger, att två marker (rent) silver hade samma värde som tre marker i penningar». Wennström utgår redan i sitt förstnämnda arbete i sitt resonemang från att de två marker som omnämnas avse vägt silver och i det senare arbetet fastslår han att »frasen heta tre och äro två i VgLL angiver enligt alla forskares åsikt, att enligt VgLL en silvermark motsvarar 11/2 penningmark» — med hänvisning till Wilda. av en C. G. E. Björling, a.a., s. 97. R. Hemmer, a.a., s. 71 not 8. Nat. Beckman: Ur vår äldsta bok (1911) s. 81 f.; Antikritiska anmärkningar, Arkiv för nordisk filologi 37 (1921) s. 141 f.; Äldre Västgötalagen (1924) s. 15. B. Sjöros: Äldre Västgötalagen (1911) s. 146 ff. T. Wennström: Studier över böter och myntvärden i västgötalagarna (1931) s. 33; Brott och böter (1940) s. 239. Holmbäck—Wessén: SLL V (1946) s. 37 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=