Sigfrid Sjöberg har i De inre redogjort för Olaus Petri uppgifter om värdet på en träl men utelämnar därvid hänvisningen till Östgötalagen. Han skriver, att enligt Olaus Petri 2 mark som värde på en träl gällde fordom (olin) och ställer som motsats därtill, att enligt Inra Gothica & Scanica gällde värdet 3 mark. I intet av dessa fall anges vilket slag av mark det var fråga om — Skånelagens 3 mark skulle för övrigt enligt A. Suneson avse mark penningar. Även Olaus Petri uppgift om värdeförhållandet 3 återges av Stiernhöök (liksom av Dijkman) och uppges här ha gällt omkring 1260 och någon tid därefter. Men uppgiften förknippas icke av Stiernhöök med östgötalagen, vilken han som nämnts ansåg höra till tiden före 1260. Nämnas kan att H. Hildebrand,"® som icke synes ha hyst något tvivel om riktigheten av tolkningen lösenmark=mark silver i ögL, särskilt påpekar att den leder till att då »var trälens friköpspris olika på båda sidor af Vettern», då det i AVgL ÄB 25 och YVgL ÄB 31 uttryckligen anges till »twar mserkxr vjegnxr». 116 prer mcerkjcer —hcetae prer ok certi tvar sextan örfoghor i pripiungh hucern Detta uttryck som förekommer i ÄVgL MB 1: 3 och andra ställen i ÄVgL och YVgL, har tolkats på olika sätt, bl.a. i fråga om vilka slag av marker somavses. Några författare anse att de i uttrycken nämnda 2 markerna avsågo böter uttryckta i mark vägt silver, medan de tre markerna avsågo räknade penningar, vanligen framställt så, att av uttrycket framgår att värderelationen mellan de två slagen av marker var 1 I. Andra författare anse däremot, att det var fråga omtvå slag av marker penningar. C. J. ScHLYTER (1827)"^ ansluter sig till den senare åsikten och anser att skillnaden mellan de två slagen av marker är att det ena innehåller 16 örtugar och det andra 24 örtugar. W. E. Wilda (1842),^® framkastar, sedan han konstaterat att enligt Frostatingslagen förhållandet mellan vägda marker och räknade marker var 1 i, tanken på att uttrycket i VgL kunde förklaras ur detta förhållande (möchte — aus dem obigen Verhältniss zu erklären sein), vilket alltså skulle förutsätta att de två markerna avsågo vägt silver. H. Hjärne (1872)"® anser liksom Schlyter, att det gällde endast marker penningar men i olikhet med denne att markerna i båda fallen innehöll 24 örtugar och att uttrycket hade avseende på en nyare myntfot. I ordboken (1872)®® upprepar Schlyter ovannämnda "* H. Hildebrand, a.a., s. 948. C. J. Schlyter: SGL I s. 461. ’8 W. E. WiLDA, a.a., s. 325. H. Hjärne: Den fornsvcnska nämnden enligt götalagarna (1872) s. 34 not 6. 8“ C. J. Schlyter: SGL XIII s. 432.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=