De medeltida svenska böterna 115 kanhända velat styrka sannolikheten av tolkningen. I ordboken (1877)^^ under ordet Alin skriver han nämligen om olikheten i värde på en aln (lärft) i HL och en aln (vadmal) i ögL, att »denna olikhet är så stor, att den endast på det sättet till någon del förklaras, att då vid denna beräkning i ÖGL tydligen menas mark silfver, i HL däremot till grund för beräkningen ligger en mark pänningar». Att värdeförhållandet 2, som följer av tolkningen, icke överensstämmer med vad man funnit i diplom från den tid, då ÖgL anses ha tillkommit, har man visserligen uppmärksammat men sökt förklara med att det gäller en äldre bestämmelse, som upptagits i lagen. Så skriver t.ex. C. J. Schlyter (1836), att ÖgL »troligen äfven upptager ett äldre i verkligheten redan förändradt förhållande» 1: 2 och N. E. Rasmusson (1966) anmärker vid uppgiften omkursrelationen 1: 2 »(en stelnad kurs?)»."^® Tolkningen lösenmark=silvermark framstår blott som ett antagande utan fast grund. Ur lagen kan i själva verket endast utläsas, att de tre marker, som man skall lösa en träl med, voro lika med tre marker vadmal, värda 6 marker penningar. Vilket värde de hade i silver ger oss lagen däremot intet besked om. Uppgift därom får sökas på annat håll, där värdeförhållandet mellan penningar och silver finnes angivet. Man får tydligen gå tillbaka ända till Olaus Petri för att finna en författare, som grundar sin behandling av frågan om lösenmarkens silvervärde på kända fakta. I sin Cröneka skriver han »Och pläghade en trääl som stark war och helbrägda, gemenligha selias för twå lödhuga mark silff eller annat som så gott war, epter som then östgötzska laghboken clarliga til kenna giffuer». Något salupris för trälen finnes visserligen icke uttryckligen angivet i lagen, men tydligen avses här de enda uppgifter om trälars värde som finnes där, nämligen de angivna lagbestämmelserna om böter för dråp på träl och laga lösen ur träldom, vilka Olaus Petri finner »clarliga» angivna till 2 marker silver. Detta uttalande får sammanställas med Olaus Petri uppgift om värdeförhållandet på Magnus Ladulås tid: »sex hundrade mark penninga hwilket icke mykit mindre war än twa hundrade lödriga mark Silff, ty så gott war myntet på then tijdh», d.v.s. värdeförhållandet var 3 och alltså 2 marker silver svarade mot 6 marker penningar som lösen. Detta värdeförhållande överensstämmer med vad P. Dijkman funnit i en rad köpebrev från nio olika år under tiden 1277—1293, vilka brev dock tydligen icke äro bevarade, liksom med ett bevarat testamentsbrev från 1291. Stiernhöök"^ ’2 c. J. Schlyter: SGL XIII s. 21. C. J. Schlyter: Jur. afh. I s. 74; N. L. Rasmusson, a.a., s. 438. ’’* Olaus Petri, a.a., s. 89 f. 82. J. Stiernhöök, a.a., s. 211, 142.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=