De medeltida svenska böterna HEiM (1787),^^ Å. Holmbäck—E. Wessén (1933)-''’® och D. Strauch (1973),®^ och att värdeförhållandet enligt östgötalagen var 2 hos W. E. WiLDA (1842),®® A. M. Strinnholm (1852)®® och C. Björling (1893).®® Några författare uttala sig t.o.m. så som om uppgiften uttryckligen angivits i lagen. J. J. Nordström skriver (1840):®^ »Likaså skiljer östgötalagen emellan sådana marker silfver, som fränderna erlade i lösen för en frände ur träldom, och marker pcenninga, anmärkande uttryckeligen att tre af de förra svarade mot sex af de sednare» och anför i ett tal (1849) ang. dråp på träl om lösen ur träldom i östgötalagen: »säges nemligen der, att tre vägna marker ( =6 marker räknade penningar) svarade mot tre marker vadmal». K, v. Amira (1882)®^ uppger att det är »von Gesetze fixirt» att ersättningen för dödad ofri enligt östgötalagen är »3 Mark Silber». Längst går väl A. E. Freudenthal,®® som i sin utgåva av lagen (1895) skriver »I ÖGL talas om mark silfs som var lika med 2 markarr pasnningh och mark va^mala» (kursiveringarna äro gjorda af Freudenthal) med hänvisning till DrB 16:2, och Clara Nevéus (1974):®'* »I D 16: 2 är uttryckligen fråga om3 marker silver». Emellertid finns det några få författare, hos vilka man visserligen kan finna sådana uttalanden om lösenmark och värdeförhållande enligt östgötalagen såsom kända fakta, men vilka —i andra sammanhang —noterat att de icke gäller uttryckliga stadganden i lagen. C. J. Schlyter,®® som i Juridiska Afhandlingar I (1836) endast konstaterar, att »mark penninga — — — svarade enligt ÖGL mot en half mark efter vigt», anger i sin utgåva av Sveriges gamla lagar, att det i själva verket avser ett antagande, i del II (ögL) (1830) mark silfver», men i del XIII (ordboken) (1877) mera säkert: att det är »klart att en sådan mark, som räknades vid en träls lösen — — — måste hafva varit en mark silfver». H. Hildebrand,®® som i Sveriges Medeltid I, först kort konstaterar angående en mark vadmal, att den »var i värde lika med en mark silfver», skriver senare i samma arbete 113 tveksamt: att den lösenmark »troligen var en mer D. Strauch: Das östgötenrecht (1971) s. 85. 58 W. E. WiLDA, a.a., s. 325. 5* A. M. Strinnholm: Svenska folkets historia IV (1852) s. 462. *® C. G. E. Björling, a.a., s. 97. J. J. Nordström: Bidrag till den svenska samhälls- författningens historia II (1840) s. 378; Bidrag till penningväsendets historia i Sverige intill konung Gustaf I:s tid. Inträdestal i vetenskapsakademien 1849 (tryckt 1850) s. 357. ®- K. V. Amira, a.a., s. 464. ®* A. E. Freudenthal: östgötalagen med förklaringar (1895) s. 3 not 1. Clara Nevéus, a.a., s. 86 not 6. ®'’ C. J. Schlyter: Juridiska afhandlingar I (1836) s. 73; SGL II s. 327 f. SGL XIII s. 431. ®® H. Hildebrand, a.a., s. 774, 817, 988.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=