Torsten Bjerkén han emot »lagens intention». Rålamb avslutade sin framställning av problemet på följande sätt: »Sluter altså her uti, at thet står Domaren til, aff circumstantierne at döma, hwadh uti sådanne fall bör wara stadigt eller åthergånges kiöp, så at Quinnespersohners eenfaldighet blifwer hulpen, theras slösande hindradt. Men snällhect och förstånd styrckt och befordradt.» Rålamb anslöt sig alltså till samma huvudregel som Loccenius, men försåg regeln med så omfattande undantag, att den i realiteten fick rätt inskränkt betydelse. Till stöd för sin uppfattning om undantagen från den proklamerade huvudregeln åberopade Rålamb Carpzov, men som Hellner påvisat, är det sannolikt äldre svensk rätt som Rålamb grundat sitt ställningstagande på.^^ Det är uppenbart att Loccenius’ huvudregel inte tillfredsställde Rålamb, och man kan anta att hans »Observationes» bättre överensstämde med svensk praxis än Loccenius’ Synopsis. Enligt 1734 års lag stod hustrun under mannens målsmanskap (GB 9: 1). Legaldefinitionen på målsmanskapet i samma lagrum utsade dock endast, att mannen hade rätt att »söka och swara» för hustrun, varmed i första hand avsågs att han var hennes legala ställföreträdare i civilprocessen. Andra bestämmelser stadgade emellertid mera preciserade inskränkningar i hustruns rättsliga handlingsförmåga. Sålunda ägde hustrun ej rätt att utan mannens samtycke sälja fast egendom eller samfällda boet tillhöriga lösören (GB 11:6, HB 1: 8). Hon hade ej heller rätt att gå i borgen utan samtycke (HB 10: 13). Men det fanns å andra sidan bestämmelser som medgav hustrun rätt att utan mannens medgivande företa rättshandlingar i nödsituationer (GB 11:6 sista p.) och som förutsatte att av hustrun på egen hand företagna rättshandlingar kunde vara giltiga. (GB 11:4). Det förutsattes även i lagen att hustrun gemensamt med mannen kunde företa giltiga rättshandlingar (GB 11:3 sista p.). I sistnämnda fall var ju dock problemet ej att mannens samtycke saknades, utan helt allmänt om hustrun överhuvudtaget hade rättslig handlingsförmåga. Av särskilt intresse är bestämmelserna i GB 11:4. Lagrummet löd: »Är gäld af mannens, eller hustruns särskilda wållande och förgiörelse tilkommen theraf then andre ingen nytto, eller del haft; gånge tå ej then saklösas fasta gods, eller rättighet i boet til sådan gälds betalning: ty hwar äger sin sak ensam böta, och ej annars lott förwerka.» Betydelsen av detta stadgande diskuterades i 1800-talets doktrin. Frågan har ställts, huruvida stadgandet endast avsett skadeståndssituationer eller om det skulle tolkas så att det förutsatte att även normala rättshandlingar, 4 " A.a. s. 175. Hellner, a.a. s. 53. ** Jfr Almquist, a.a. s. 116.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=