De medeltida svenska böterna 109 utan har knutits till mark penningar med ett fast värdesamband, 1 mark vegin=3 mark penningar. Redan det anförda kan väcka tvivel om att vi här ha ett exempel på böter i vägt silver i dessa landskapslagar. Därtill kommer att denna flock knappast kan vara ägnad att läggas till grund för lösning av frågan om silverböternas förekomst. Det är icke endast beträffande markbeteckningarna, som den intar en särställning i svenska lagarna. Detta gäller även bötesbelopp, fördelning av böterna, delaktighetsböterna och släktböterna. Helt olika uppfattningar i dessa frågor ha framförts i den rättshistoriska litteraturen. Flocken tillhör i själva verket de mest omdebatterade ställena i medeltidslagarna. En översikt av de olika meningarna kan vara av intresse. M. Calonius (1793)'*^ påstår, att enligt HL straffet för mord var 15 argenti marcas, varav 7 mark till den dräptes familj, 4 mark till konungen och lika mycket till skeppslaget. Denna uppgift, som icke överensstämmer med den bevarade texten, förklarar han i en not med att det är uppenbart (facile paret) att det är genom en skrivares vårdslöshet som den del av böterna, som skulle betalas till skeppslaget, utelämnats. Detta antagande motiverar han dels med att i lagarna i övrigt konungen och området (territorio) fingo lika stora andelar av böterna, dels med att omhans emendation icke skulle tillåtas, så skulle de medverkande vid dråpet straffas strängare än gärningsmannen, vilket vore fullständigt absurt. Uppgiften att mansboten enligt HL var 15 mark finner man också hos några andra författare.^- Utan förklaring återges den av J. J. Nordström (1840) och A. WiNROTH (1889). Till Calonius hänvisar W. E. Wilda (1842), som förklarar att »das Wergeld» i HL var 15 vägda mark silver, varav 7 till familjen, men tillägger märkligt nog, att summan icke skulle delas mellan konungen och »das Gemeinheit», och K. v. Amira (1882), som anger att »mangiaeld» enligt HL bestod av 7-1-4+ 4 vägda mark silver. Dessa författare förutsätta tydligen, att även de 4 markerna till konungen utgjordes av vägt silver. Denna åsikt synes däremot icke delas av E. Wessén (1968),^^ som påpekar att konungens 4 mark var ett ringa belopp jämfört med hans andel enligt de andra svealagarnas 13 1/3 mark, om man här såsom allmänt sker förutsätter mark penningar. Även böterna för medverkan betraktar Calonius uppenbarligen såsom vägt silver. Han jämför dem nämligen direkt med gärningsmannens böter. Däremot vill Holmbäck—Wessén (1940) förklara dessa böters M. Calonius: De prisco in patria servorum jure 5 (1793) — Opera omnia I (1841) s. 315 not 3. J. J. Nordström, a.a., s. 240. A. Winroth, a.a., s. 31. W. E. Wilda, a.a., s. 401. K. V. Amira, a.a., s. 708 not 5. E. Wessén: Svensk medeltid I (1968) s. 123.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=