De medeltida svenska böterna 105 kyrkliga avgifter och böter, som gällde för hela riket. »Den kyrkliga boten förblev oförändrat 3 marker, och det underförstås utan tvivel, att den skall utgå i vägt silver eller i penningar av ursprunglig halt och vikt.^"* Likaså bibehölls i vissa andra fall 3 marker (underförstått silver) för vissa vådasår (VI) och lyten (s 4), för död genom olycksfall (M 15), för dråp på träl (M5: 7, Jfr ögl D 16: 2) och för olagligt hävdad trälkvinnans död i barnsäng (G 6:3), för sår givet av träl eller frigiven (S 6: 1), för bonde som slår sin hustru i ölbänk eller i kyrka (SI 4) eller falskeligen beskyller henne för hor (G 5: 1), för brytande av avtal (J 2). Gemensamt för alla dessa kvarstående fall av tremarksbot är, att boten tillföll målsäganden ensam.» I ytterligare några fall har i anmärkningarna angivits att obenämnda böter avse silver. »Fullt förnäme» medförde ett bötesstraff på 6 öre (silver); för »rättslösa» eller »fall rättslösa» voro böterna »16 örtugar tre gånger», d.v.s. 2 marker (silver) —treskifte (ÄVgL Forn S och Forn; YVgL Forn och U). För körande över oslagen äng utgick örtugsböter — allt i silver (ÄVgL Forn S 4) och för olaga skogshygge 2 till 27 marker silver (YVgL Forn S 9—11). Slutligen finner man här ett allmänt uttalande som berör frågan om de obenämnda böterna. Där anges att »på VgL II:s tid har man redan övergått till att vanligen räkna med penningar. Det framgår, såsom Wennström har påpekat bl.a. därav, att bötesbeloppen i VgL II i åtskilliga fall äro väsentligen högre än i den äldre lagen och att böterna i de nya stadgandena, som icke ha direkt motsvårighet i VgL I, äro högre än någonsin». — Några exempel därpå anföras icke. Någon redovisning för vad dessa åsikter grunda sig på finner man icke i detta arbete. Frågan om de obenämnda böterna har också behandlats av Clara Nevéus (1974).^® Flon utgår från att böterna i VgL i regel avse vägt silver. För övrigt inskränker hon sig till att behandla de böter, som ha samband med trälväsendet. Därvid följer hon Wennström, till vilken hon hänvisar utan att framföra någon egen motivering. I fråga om den i ÄVgL stadgade boten för dödande av träl, 3 å 4 mark, som Wennström anser avse penningar, är hon emellertid av annan mening och anser, att den avser silver, med hänvisning till Holmbäck—Wessén. Av denna översikt framgår, att påståendet i KLMN att problemen. Påståendet att den kyrkliga 3-marksboten avsåg silver kan jämföras med Wcnnströms ovan anförda påstående, att de flesta böterna i VgL:s kyrkobalk, vilka utgjordes av 3-marksböter eller kvotdelar därav, avsågo penningar, också detta påstående utan bevis. T. Wennström: Brott och böter, s. 44 f. Clara Nevéus: Trålarna i landskapslagarnas samhälle i Danmark och Sverige (1974).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=