104 Sigfrid Sjöberg sammanhang falla utanför ramen, betecknas dessa som mycket beaktansvärda men med den anmärkningen, att de ofta framföras mera som påståenden än efter en ingående bevisföring.^® Icke heller hos senare författare som behandlat frågan finner man sådan diskussion. I Holmbäck—Wesséns utgåva av svenska landskapslagar (SLL) har i de första delarna I Östgötalagen och Upplandslagen (1933) och II Dalalagen och Västmannalagen (1936) problemet med de obenämnda böterna överhuvud taget icke nämnts, medan ögL:s lösenmarker och UL:s köpgilla marker tolkas som marker vägt silver.^^ I del III Södermannalagen och Hälsingelagen (1940) finner man endast en anmärkning som berör frågan.^- Det gäller mansboten, där jämförelse göres med UL:s 40 mark. »Huruvida denna mansbot skulle utgå i karlgillt mynt (d.v.s. mynt som i värde motsvarade vägt silver) eller i köpgillt mynt, framgår icke av lagtexten». Först i del V Västgötalagarna (1946)^^ har frågan behandling i anslutning till diskussionen om uttrycken marker — »heta tre och äro två» och »sexton örtugar i varje tredjedel». Där förklaras, att »de i lagen fastställda beloppen gällde ursprungligen vägt silver, och 3 marker betyder alltså 3 vägda marker». Då penningar sedan kommo i bruk, ursprungligen till samma värde som vägt silver, kunde böter erläggas i penningar. Men då penningarnas värde försämrades och man fortfarande efter vanan erlade böterna i sådana penningar, innebar detta en faktisk sänkning av bötesbeloppet. I vissa fall blev denna sänkning godtagen och fastslagen, nämligen i de flesta fall av tremarksboten, då boten skulle treskiftas. Då det här talas om lagens ursprungliga bestämmelser avses tydligen icke den bevarade nedtecknade ÄVgL. Enligt dessa författare skulle nämligen den nämnda ändringen av penningvärdet och sättet för bötesbetalningen ha skett redan vid den tid då ÄVgL redigerades, såsom också de i lagen intagna ovannämnda uttrycken visar. I de fall somangivits skulle alltså ÄVgL avse penningböter. I andra fall skulle det enligt författarna säkerligen stött på ett betydande motstånd att sanktionera betalning av böter med de försämrade penningarna, t.ex. hos kyrkliga myndigheter, framför allt med hänsyn till Om föregående kapitel (kap. 10), som bl.a. upptager frågan om silvermarkens förhållande till penningmarken i landskapslagarna, är recensenten emellertid betydligt mer kritisk och skriver: »Det är tyvärr omöjligt att anse detta kapitels innehåll som tillfredsställande. Det vimlar av mot varandra stridande, direkt felaktiga och halvsanna uppgifter och påståenden. Författarens kännedom om modern mynt- och penninghistorisk forskning är nästan lika med noll.» Men han anser, att dessa brister ej få någon större betydelse för de senare kapitlen. Holmbäck—Wessén: SLL I (UL) s. 79 not 15. Holmbäck—Wessén: SLL III. s. 356 not 201. ^ Holmbäck—Wessén: SLL Vs. 39. 37 ff. not 32. vad de obenämnda böterna avse, upptagits till om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=