98 Sigfrid Sjöberg i penningvärdet åstadkom att de nominella bötesbeloppen i de yngre källorna voro högre än i de äldre. Men såsom tidigare anmärkts, hade redan Wilda (1842) och senare Hildebrand (1894) framfört den åsikten, att de obenämnda markbeloppen för böter kunde betyda antingen viktmark eller penningmark utan att ur själva lagarna någon upplysning därom kunde finnas. Hos Wilda och Hildebrand finner man icke någon undersökning i frågan, endast påståenden utan försök till bevis. Wilda skriver, att »die schwedischen Wergeldsätze fiir Mark Silver zu nehmen sind» (i samband med HL:s mansbot) och att »Die Dreimarksbusse war eine Busse von 3 Mark Silber, in Dänemark hatte man sie aber auf 3 Mark Pfennige reducirt». Hildebrand anmärker endast, att de obenämnda markuppgifterna i ögL torde vi få anse sommenade mark penningar. Wildas och Hildebrands åsikter om den dubbla betydelsen av de obenämnda böterna har senare upptagits av T. Wennström i några arbeten.^^ I Brott och böter (1940) finner man en systematisk genomgång av frågan i de olika landskapslagarna. Han framhåller,^- att »av central betydelse för alla undersökningar av den svenska medeltidsrätten är därför frågan, huruvida landskapslagarnas bötesbelopp avse vägt silver eller räknade penningar. Märkligt nog saknas grundliga undersökningar härom. Forskningen har hittills i stor utsträckning rört sig med mer eller mindre lösa antaganden. Stundom otillförlitliga, stundom rent felaktiga ligga dessa hypotesesr dock till grund för alla hittills utgivna undersökningar, som behandla eller beröra böter i landskapslagarna.» Han kritiserar tidigare författare, särskilt Winroth, Björling och Hemmer, som »antingen förklarat, att landskapslagarnas bötesbelopp åsyfta räknade penningar utom i några få fall, eller genomfört vissa undersökningar med det tysta förbehåll, att så verkligen varit fallet». Man har förbisett de synnerligen viktiga undantagen från den allmänna regeln att de flesta landskapslagarnas bötessummor avse räknade penningar i de flesta flockar och paragrafer. Och han förklarar att därför somliga undersökningar såsom byggda på åtskilliga tvivelaktiga och på vissa rent falska förutsättningar äro delvis av ringa värde, särskilt i den mån de gälla böter och därmed sammanW. E. Wilda, a.a., s. 401 och 345. H. Hildebrand, a.a., s. 938. Även på annat håll från samma tid kan man finna någon enstaka anmärkning om arten av obenämnda böter. Så skriver A. Winroth i Rättshistoriska föreläsningar i straffrätt (1889) s. 29, att det mindre bötesbeloppet uppgick enligt de nordiska rättsböckerna i vanliga fall till 3 mark såsom det synes vägda, men i Danmark och enligt VGL dock redan 3 mark penningar. T. Wennström: Studier över böter och myntvärden i västgötalagarna (1931); Tjuvnad och fornasmi (1936); Brott och böter (1940). Brott och böter s. 241 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=