De medeltida svenska böterna 97 Hos P. Djikman (1686)^® finner man däremot, klart uttalat, skillnaden mellan de två slagen av mark, dels mark i räknade mynt, dels mark »jestimerat» genom vägning. Han skriver nämligen »Men här hos är til thetta, at the gamla swenskar och göthar brunkad twenne slagz marcker, eller marketahl, den ena räcknades med myntade penningar, anten af reent silfwer eller med annan metal beblandat, den andra wägdes, anten med myntade penningar af purt silfwer eller elliest arbetat och oarbetat silfwer Och äre dessa twenne marker kallade, den ena penningemarker, eller mark swenska penningar, den andre mark lödig». Denna skillnad återfinnes hos senare författare med varierande benämningar; å ena sidan mark penningar, mark räknad eller tald, ibland mark svenska, å andra sidan mark vägen, mark silver, mark lödig, ofta med anknytning till ett antaget tidigare mynt av rent silver eller hög silverhalt. Uppdelning av begreppet mark på de två betydelserna: vikt och mynt, har sedan systematiskt genomförts av C. J. Schlyter i ordlistorna till SGL (1827—1877) och därefter helt följts i litteraturen. Vid sin uppdelning av markuppgifterna i lagarnas bötesbestämmelser hänför Schlyter till markvikter endast uppgifter om mark med särskild beteckning, av honom tolkade som vikt. Markuppgifter utan särskild beteckning hänför han till mark penningar. Samma uppfattning om de obenämnda böterna finner man hos de flesta senare författare, som behandlat frågan om böterna. Man jämställer alla dessa böter, lägger tillsamman och jämför storleken utan åtskillnad. Att de därvid förutsättas vara penningböter, även där det icke direkt angives, framgår av sammanhangen. I varje fall finner man icke hos dem antydan om det skulle gälla silverböter. Sådana författare äro J. J. NordSTRÖM (1840), K. V. Amira (1882), K. Lehman (1886), C. G. E. Björling (1893), R. Hemmer (1928) och Å. Holmbäck—E. Wessén (1933, 1936).^® Ett direkt uttalande omarten av böterna finner man exempelvis hos Amira, som framhåller, att i rätts- och lagböcker, där det nämnes om betalning i mark, öre, örtug utan vidare tillägg, menas därmed mark etc. penningar, och i en översikt över böterna för en grupp förseelser påpekar han, att böterna angivits i »altschwedischen Mark» utomi fråga om HL:s »marker wasghnasr» som avser vägt silver. Dessutom framhåller han, att förändring P. Dijkman: Observationer, som kunna gifva någon anledning till dhe forna Swenskars och Göthers Penninge Räckningz beskaffenhet (1686). Observ. IV. J. J. Nordström: Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia II (1840) s. 376—384; K. v. Amira: Nordgermanisches Obligationenrecht (1882) s. 450, 708; K. Lehm.\nn: Der Königfriede der Nordgermanen (1886); C. G. E. Björling: Om bötesstraffet i den svenska medeltidsrätten (1893) s. 96 ff; R. Hemmer: Studier rörande straffutmätningen i medeltida svensk rätt (1928); Ä. Holmbäck—E. Wessén: Svenska landskapslagar (SLL) I och II. (1933, 1936).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=