De medeltida svenska böterna 93 sökning av F. Dovring (1947)® ang. vissa framför allt för prissättningen på jord viktiga varor: säd, smör, boskap, visar att priserna på denna på lång sikt varit någorlunda stabila, uttryckta i det för tiden gällande myntet.^ Från denna utgångspunkt skulle därför myntförsämringens inverkan på bötessystemet varit, icke att penningböterna fått ett med tiden starkt reducerat värde, utan i stället att de i vägt silver angivna böterna, om sådana verkligen funnits, med tiden fått ett med hänsyn till vid varje tidpunkt gällande prisnivån så högt värde, att man knappast kan tänka sig att det i praktiken tillämpats. Det nämnda antagandet, att uttrycket mark i bötesbestämmelserna haft två skilda betydelser, medför sålunda sådana konsekvenser, att det kan vara skäl, att antagandet, som legat till grund för en rad senare undersökningar om de medeltida böterna och därtill knutna frågor, göres till föremål för en närmare granskning. Venningböter och silverböter i de medeltida urkunderna Som grund för granskningen lämnas först en redogörelse för de fall, där lagarna själva uttryckligen uppgiva böter av något av de slag, som i ovannämnda lexikonartikel angives, d.v.s. »mark vägt silver» och »mark * F. Dovring: Attungen och marklandet (1947) s. 200 ff. ^ Det är naturligt att en ändring av silvermängden i myntet skulle medföra en differentiering av värderingen av de olika myntslagen vid en sådan tidpunkt. Så finner man t.ex. år 1354 i redovisningar av påvlig uppbörd att skillnad göres mellan gammalt svenskt mynt, som varit i omlopp och nyttjats i Sverige före Petri Cathedre dag (22/2) detta år och nytt svenskt mynt som varit gångbart efter nämnda dag och offentligen pålysts (DS 5462—63, 5479—80, 5482—84). Gammalt svenskt mynt nämnes också i ett dombrev av konung Magnus 28/5 nämnda år och nytt svenskt mynt i ett skuldbrev följande år. År 1363 omtalas nytt svenskt mynt (DS 6833, 6888 och 6897) och år 1367 gammalt svenskt mynt (DS 7554). Vid många uppgörelser synes man ha tagit hänsyn till att sådana ändringar i myntets beskaffenhet kunde göras, genom att tillägga, att det gällde sådant mynt som vid tillfället var gångbart (ganghe ok geffwe) i riket eller mer preciserat genom att ange motsvarigheten i silver, t.ex. mynt så gott att 5 mark penningar motsvarar 1 mark rent silver. Ibland anges uttryckligen hur betalning skall ordnas om myntets beskaffenhet ändras. I brev angående arrendeavgift föreskrives så att »si monetam notabilitet meliorarsi vel deteriorarsi contigeret» skulle avgiften i stället för penningar erläggas med kläde från Ghent, då 2 alnar gott lagligt kläde motsvarade en mark penningar, år 1313 (DS 1934) och år 1315 (DS 1997). I andra fall föreskrives att om myntet ändras (mutari) eller försämras (immutari), betalning skulle ske med rent silver. Så beträffande pant år 1333 (DS 2958) och beträffande betalning vid köp år 1345 (DS 3897, gäller betalning inom 3 månader) och år 1350 (DS 4556). Sådan skillnad i värdering av gammalt och nytt mynt vid tiden för ändringen synes emellertid, såsom framgår av ovannämnda underökning om priserna, icke inverkat på prisläget på längre sikt. De bättre mynten hade säkerligen snabbt försvunnit ur den allmänna rörelsen i enlighet med en allmänt gällande ekonomisk regel.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=