Sigfrid Sjöberg lagtillämpningen, som ligger däri att en rad lagar använda identiskt lika beteckning för enheter av väsentligt olika värde, synes sålunda knappast ha beaktats av forskarna. H. Hildebrand (1894)^ påpekade dock att medan bevarade urkunder från denna tid regelbundet göra skillnad mellan mark silver och mark penningar, så nämnes i lagarna »gemenligen endast mark, örtug utan ringaste tillagda upplysning». Själv förmodar han, att »det allmänna, på traditionen grundade medvetandet måste hafva fyllt den lucka, som vi, när vi läsa de gamla lagarne, förnimma». Märkligt är att också i bevarade urkunder från landskapslagarnas tid nästan helt saknas uppgifter, som ge ledning för tolkning av vad som avses med mark i sådana bötesbestämmelser. I varje fall finnas inga uppgifter om vägt silver i dessa sammanhang. En annan svårighet följer av den i artikeln påpekade förskjutningen i värdeförhållandet mellan mark silver och mark penningar, d.v.s. minskningen av värdet på mark penningar i jämförelse med mark vägt silver. Denna skulle innebära att förhållandet mellan de böter, som avse penningar och de som avse vägt silver i hög grad förändrades. Av bevarade urkunder framgår, att medan i slutet av 1200-talet en mark silver motsvarade 3 mark penningar, så motsvarades vid mitten av 1300-talet, då landskapslagarna började avlösas av landslagen, en mark silver av 6 mark penningar. Och samma förhållande bör tydligen ha gällt även i landslagarna, som tillämpades ännu under tider då värdeförhållandet undergått betydligt större förändringar. Vid undersökningar av denna myntförsämrings inverkan på bötessystemet synes man i allmänhet ha utgått från att silvret varit den stabila värdemätaren och att penningvärdet, d.v.s. myntens köpkraft, med tiden underått en kraftig försämring, och att därför de i penningar angivna böterna blivit värdemässigt starkt förminskade.^ En annan åsikt finner man emellertid hos S. Ambrosiani,^ som 1936 framfört tanken att man minskat silvermängden i mynten därför att silvret på grund av minskad tillgång på metallen, stigit i värde i förhållande till andra varor och att myntförsämringen icke inneburit någon penningförsämring. En under92 ® H. Hildebrand: Svensk medeltid 1: 2 (1894) s. 938. * W. E. Wilda: a.a., s. 327, som förutsätter, att böterna ursprungligen vore angivna i silvervikt och att man senare övergått till präglade penningar, framhåller, att ju sämre myntet blev, desto mer måste missförhållandena i bötessystemet framgå, vilka gjorde särskilda bestämmelser nödvändiga. I Norden skulle det mestadels fört till »einer gesetzlichen Reduktion der Bussen». I HT 1973, s. 168 not. 5, motiverar en författare (B. Anden) sin åsikt att mansboten 40 mark avsåg silver med bl.a. »För övrigt skulle mansboten annars till följd av den kraftiga inflationen med tiden bli orimligt låg». ^ S. Ambrosiani: Mark och markland, Rig 1936.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=