SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÄTTSHISTORISKA STUDIER SJÄTTE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAVOCH CARIN OLIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÄTTSHISTORISKA STUDIER SJÄTTE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
Redaktion: Kjell Å. Modéer ISBN 91-85190-12-8 Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1979 Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Innehåll Torsten Bjerkén: Hustruns rätt att låna pengar. Omett par rättsfall i den gustavianska högsta domstolen Oscar Bjurling: Hafnerna i Halland Margret Inger: Från privilegiesystem till patent. Patentinstitutets utveckling i Sverige under 1800-talet Sigfrid Sjöberg: De medeltida svenska böterna —penningböter eller silverböter Gösta Åqvist: Magnus Erikssons Stadslags tillämpning på skärkarlar och sjöfolk 1 18 34 91 124 Göran Inger: Nordisk rättshistorikerkongress i Uppsala 1977 Ole Fenger: Den Retshistoriske Forskning i Danmark SiGURDUR Lindal: Retshistorisk forskning på Island Gudmund Sandvik: Den rettshistoriske forskningssituasjonen i Norge 175 Yrjö Blomstedt: Rättshistorisk forskning i Finland Kjell Å. Modéer: Rättshistorisk forskning i Sverige Ditlev Tamm: Undervisningen i retshistorie i Kobenhavn —metode, målsxtning Sigurdur Lindal: Undervisning i retshistorie på Island Gudmund Sandvik: Undervisning i rettshistorie i Norge, sxrleg Oslo 217 Mons Sandnes Nygård: Undervisning i rettshistorie i Bergen Heikki Ylikangas: Undervisning i rättshistoria i Finland . . . Gösta Hasselberg: Undervisning i rättshistoria i Sverige . . . 153 157 170 182 187 208 214 222 226 230
•> t 1 V. • V l # 1 y y i r \ : I i % -C •' *•
Hustruns rätt att låna pengar Om ett par rättsfall i den gustavianska högsta domstolen Av Universitetslektor TorstenBjerkén 1 Enligt 1920 års glftermålsbalk är hustrun likställd med mannen i både ekonomiskt och personligt avseende. Vardera maken råder över sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom. Likaså har vardera maken möjlighet att utan andra makens hörande åta sig ansvar för gäld. I sistnämnda avseende stadgar GB 7: 1 följande: »En var av makarna svare med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom för den gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.» Som en reminiscens av ett äldre rättstillstånd, som i sin tur avspeglar en något äldre tids ekonomiska förhållanden, kan man betrakta föreskrifterna om s k hushållsgäld i GB 7: 3 och 7: 4, vilka innebär att hustruns ansvar för gäld som hon ensam eller tillsammans med mannen ådragit sig för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran i vissa avseenden är lindrigare än eljest. Föreskrifterna om lindrigare ansvar är emellertid dispositiva (GB 7: 5). Före 1921 då nya giftermålsbalken trädde i kraft, var rättsreglerna så utformade att de gav mannen ett dominerande inflytande i familjens angelägenheter.^ Under 1800-talet uppfattades GB 9: 1 i 1734 års lag som en allmän deklaration därom. Lagrummet löd: »Sedan man och qwinna sammanwigde äro, tå är han hennes rätte målsman och äger söka och swara för henne: hustrun följer ock mannens stånd och wilkor.» * En rättshistorisk översikt över äktenskapsrätten återfinns i G. Hafström: Den svenska familjerättens historia, 9 uppl. Lund 1974 som innehåller utförliga litteraturanvisningar. Vidare hänvisas till den nedan i not 2 omtalade minnesskriften. För den aktuella tidsperioden se även G. Qvist; Kvinnofrågan i Sverige 1809—1846. Studier rörande kvinnans näringsfrihet inom de borgerliga yrkena. Ak. avh. Sthim 1960. Qvist ger s. 41—47 en översikt med rubriken Kvinnans rättsliga ställning i Sverige vid 1800talets början. Se även Karin Widerberg: Kvinnans rättsliga och sociala ställning i Sverige 1750—1976. Ak. avh. Lund 1978. 1
Torsten Bjerkén Rättsförhållandet mellan makarna och gentemot utomstående tredje man reglerades emellertid också av andra föreskrifter i 1734 års lag, och i betydelsefulla avseenden var lagen ofullständig och gav utrymme åt olika tolkningar. Sålunda var det exempelvis oklart, om mannen ägde rätt att utan hustruns samtycke sälja hennes fasta egendom! som ingick i makarnas samfällda bo. Frågan om samtycke erfordrades för försäljning av hustruns fasta egendom på landet som ingick i samfällda boet besvarades genom en lagförklaring (KFörkl 23 mars 1807) som fastslog, att samtycke erfordras endast vid försäljning av enskild egendom.- En annan fråga som inte var löst i 1734 års lag, gällde hustruns möjlighet att utan mannens medgivande åta sig gäld. Frågan har sitt intresse som en del av det större problemet om innebörden av mannens målsmanskap för hustrun och överhuvudtaget hustruns ställning i äktenskapet före nya giftermålsbalkens tid. Denna uppsats behandlar ett par rättsfall i den gustavianska högsta domstolen om giltigheten av skulebrev som hustru utfärdat utan mannens medgivande. Under senare hälften av 1800-talet blev frågan om kvinnans rättsliga ställning aktuell. Lagstiftningen förändrades också i för kvinnorna förmånlig riktning.^ Fortfarande kvarstod emellertid de ålderdomliga föreskrifterna i giftermålsbalken i 1734 års lag. Johannes FIellner behandlade ett aktuellt ämne i sin år 1895 publicerade doktorsavhandling »Hustrus förmåga af rättshandlingar efter svensk förmögenhetsrätt».^ I Avhandlingen, som f ö bär tydliga spår av författarens liberala grundåskådning, uppmärksammade han att ett rättsfall från 1795, som mycket kortfattat refererats i Backmans Lagsamling, inte stod i överensstämmelse med 1800talets praxis och doktrin. Hellner uppehöll sig förhållandevis utförligt vid rättsfallet och kommenterade det även fyrtio år senare i uppsatsen »Gift kvinnas rättsliga ställning enligt 1734 års lag» i den minnesskrift ägnad 1734 års lag som utkom år 1934.^ I en översikt över rättsutvecklingen i samma minnesskrift kommenterade även Åke Malmström detta rättsfall. Malmströmansåg sig med hänsyftning på rättsfallet kunna konstatera att »belägg förefinnas . . . för en liberalare uppfattning än den. 2 - KF 23/3 1807 öfwer Allmänna Lagens Stadganden i åtskilliga rum, 2 p. (Ärstr.). Om tillkomsten av denna punkt i lagförklaringen se Ä. Malmström: Rättsutvecklingen 1736—1809 s. 105 not 2 (I Minnesskrift ägnad 1734 års lag. I. Sthlm 1934.) samt K. G. Westman: Den gustavianska högsta domstolen och dess hävdatecknare. HT 1924 s. 365. * Se betr ogift kvinna G. Hafström: Huru mö blev myndig. (I Kvinnovärld i vardande. Sthlm 1959.) JoH. Hellner: Hustrus förmåga af rättshandlingar efter svensk förmögenhetsrätt. Ak. avh. Lund 1895. ® A.a. s. 115. Hellner har angivit 1792 i stället för 1795 som årtal för domen.
Hustruns rätt att låna pengar 3 som sedermera kom att prägla större delen av 1800-talet».® 1795 års rättsfall synes ha uppmärksammats enbart därför att det refererats av Backman. Tryckta prejudikatsamlingar i vår tids mening avseende justitierevisionens och högsta domstolens praxis, saknas som bekant för tiden före 1829, då Schmidts Juridiskt Arkif började utkomma." I samband med forskningar avseende praxis på förmögenhetsrättens område i den gustavianska högsta domstolen har jag haft tillfälle att undersöka, om det finns fler liknande rättsfall under den aktuella perioden. Det har också visat sig vara fallet, och det är de rättsfall somjag funnit, sombehandlas i uppsatsen.® 2 Frågan om hustruns rättsliga ställning har berörts i 1600-talets juridiska doktrin i Sverige. Både Loccenius och Rålamb har behandlat spörsmål därom. I detta sammanhang behandlar Loccenius och Rålamb frågan om hustruns rätt att ingå försträckningsavtal utan mannens medgivande, en fråga sominte var reglerad i landslagen och stadslagen. Loccenius ville i anslutning till tysk-romersk rätt frånkänna hustrun denna rätt: »Mutuumcontrahere possunt qui sui juris &consentire possunt, . . . Ergo qui sub alterius potestate vel curå sunt, non possunt ipsi per se . . . mutuum contrahere: quales sunt pupilli & mulier, cuius est curator maritus.» ® Rålamb företrädde en mera differentierad ståndpunkt. Det är tydligt att han försökte förena den romerskrättsliga ståndpunkt som LocCENius intog, med äldre inhemsk rätt, som gav hustrun större frihet. Rålamb ansåg visserligen förbudet i 4 kap Köpmålab LL utgöra hinder »intet allena för kiöpande och sälliande, uthan för Förbythande, Låhn och Försträckningar».^® Förbudet motiverades enligt Rålamb därav, att Qwinnespersoner» lätt kunde bli bedragna till egen och mannens skada. Men Rålamb sade i fortsättningen, att något förbud mot »kiöpslagen» av hustru inte fanns i stadslagen och att hustru även enligt landslagen ägde att »kiöpslaga» i vissa nödsituationer. Hela ämnet utgjorde tydligen ett besvärligt problem för Rålamb, ty han uppehöll sig förhållandevis utförligt vid det. Han framhöll att ett avtal som hustrun ingått som var till fördel för henne, inte kunde gå åter på mannens föranstaltande. Processar mannen om ett sådant avtal, går * Malmström, a. upps. s. 105. ^ Ett slags motsvarighet till nutidens prejudikatsamlingar är givetvis de samlingar av Kungl brev m m som utgavs på 1700-talet. Se J. E. Almquist; Svensk juridisk litteraturhistoria. Sthlm 1946 s. 272. ® Jfr nedan not 20. ® JoH. Loccenius: Synopsis juris ad leges Sueticas accomodata. Uppsala 1653 Diss. XI. 4 s. 133. C. R.^lamb: Observationes juris practicae. Sthlm 1674 s. 173.
Torsten Bjerkén han emot »lagens intention». Rålamb avslutade sin framställning av problemet på följande sätt: »Sluter altså her uti, at thet står Domaren til, aff circumstantierne at döma, hwadh uti sådanne fall bör wara stadigt eller åthergånges kiöp, så at Quinnespersohners eenfaldighet blifwer hulpen, theras slösande hindradt. Men snällhect och förstånd styrckt och befordradt.» Rålamb anslöt sig alltså till samma huvudregel som Loccenius, men försåg regeln med så omfattande undantag, att den i realiteten fick rätt inskränkt betydelse. Till stöd för sin uppfattning om undantagen från den proklamerade huvudregeln åberopade Rålamb Carpzov, men som Hellner påvisat, är det sannolikt äldre svensk rätt som Rålamb grundat sitt ställningstagande på.^^ Det är uppenbart att Loccenius’ huvudregel inte tillfredsställde Rålamb, och man kan anta att hans »Observationes» bättre överensstämde med svensk praxis än Loccenius’ Synopsis. Enligt 1734 års lag stod hustrun under mannens målsmanskap (GB 9: 1). Legaldefinitionen på målsmanskapet i samma lagrum utsade dock endast, att mannen hade rätt att »söka och swara» för hustrun, varmed i första hand avsågs att han var hennes legala ställföreträdare i civilprocessen. Andra bestämmelser stadgade emellertid mera preciserade inskränkningar i hustruns rättsliga handlingsförmåga. Sålunda ägde hustrun ej rätt att utan mannens samtycke sälja fast egendom eller samfällda boet tillhöriga lösören (GB 11:6, HB 1: 8). Hon hade ej heller rätt att gå i borgen utan samtycke (HB 10: 13). Men det fanns å andra sidan bestämmelser som medgav hustrun rätt att utan mannens medgivande företa rättshandlingar i nödsituationer (GB 11:6 sista p.) och som förutsatte att av hustrun på egen hand företagna rättshandlingar kunde vara giltiga. (GB 11:4). Det förutsattes även i lagen att hustrun gemensamt med mannen kunde företa giltiga rättshandlingar (GB 11:3 sista p.). I sistnämnda fall var ju dock problemet ej att mannens samtycke saknades, utan helt allmänt om hustrun överhuvudtaget hade rättslig handlingsförmåga. Av särskilt intresse är bestämmelserna i GB 11:4. Lagrummet löd: »Är gäld af mannens, eller hustruns särskilda wållande och förgiörelse tilkommen theraf then andre ingen nytto, eller del haft; gånge tå ej then saklösas fasta gods, eller rättighet i boet til sådan gälds betalning: ty hwar äger sin sak ensam böta, och ej annars lott förwerka.» Betydelsen av detta stadgande diskuterades i 1800-talets doktrin. Frågan har ställts, huruvida stadgandet endast avsett skadeståndssituationer eller om det skulle tolkas så att det förutsatte att även normala rättshandlingar, 4 " A.a. s. 175. Hellner, a.a. s. 53. ** Jfr Almquist, a.a. s. 116.
Hustruns rätt att låna pengar t ex skuldebrev och avtal som hustrun ingått utan mannens medverkan var giltiga. Förarbetena till 1734 års lag bidrar inte till att skapa klarhet i frågan. Såunda har det i 1800-talets doktrin uppmärksammats, att GB 11:4 byggde på en författning från slutet av 1600-talet, där det endast talades om mannens enskilda vållande, men ändringen blev ej föremål för diskussion i lagkommissionen.^^ I lagkommissionen talade vid ett par tillfällen åren 1712 och 1714 lagmännen Gyllencreutz och Cederhielm om hustrun såsom stående under mannens förmynderskap.^^ Ordföranden, Gustaf Cronhielm, talar emellertid vid ett tredje tillfälle (1714) om att »hustron, hålles för myndig, sedan hon ingått echtenskap».^® Av intresse är, att Cronhielm här synes referera till något som han uppfattar som en vanlig uppfattning bland jurister och att det sker i ett sammanhang där Cronhielm närmast synes benägen att vilja inskränka hustruns rättsliga handlingsförmåga. Det kan konstateras, att vare sig lagtexten eller förarbetena till 1734 års lag gav klart besked, när det gällde att bedöma om en hustru —bortsett från nödsituationer — hade rätt att låna pengar utan mannens medgivande. Mot bakgrunden av den äldre doktrinen och lagens inskränkningar i hustruns rättsliga handlingsförmåga låg det nära till hands att tänka sig att hustrun inte hade rätt att låna pengar utan mannens medgivande. Nehrman som förbigått problemet i sin »Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem» 1729, gav uttryck åt den uppfattningen i sina »Föreläsningar öfwer Giftermåls Balken», som trycktes 1747.^^ Nehrman ansåg att mannens målsmanskap förutomatt det hade processuell betydelse, även angick förvaltningen av hustruns egendom. Enligt Nehrmans uppfattning följde härav också, att hustrun inte kunde åta sig gäld: »Hon kan therföre ej /h/eller på annat sätt skänka något bort, eller Mannen owitterligen giöra gäld, eller gå i borgen, 10 Cap. 13 §. HB.» Med »owitterligen» avsåg Nehrman uppenbarligen »utan mannens samtycke». Calonius företrädde samma uppfattning som Nehrman: hustrun kunde inte utan mannens medgivande låna pengar.^*-* 5 Hellner, a.a. s. 116. W. Sjögren: Förarbeten till Sveriges lag. III s. 101, 170 (Cit. Förarbeten). Förarbeten. III s. 159. D. Nehrman: Föreläsningar öfwer Giftermåls Balken. Hålne wid Kongl. Academien i Lund. Lund 1747. — I Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam civilem. Lund 1729 s. 212 f talar Nehrman bara om förbud mot borgensåtagande. Men han kommer också in på formen för mannens samtycke: »Doch bör man wid alt thetta efterse, om icke mannen antingen uttryckligen eller med sitt stillatigande lemnat Fiustrun en slik frij förvaltning.» Nehrman, Föreläsningar s. 126. ** M. Calonius: Praelectiones in jurisprudentiam civilem. Fifors 1908. Cap. XX. § 4 s 357. De som ej var sui juris ägde ej rätt att ingå försträckningsavtal. »Intellegitur
6 Torsten Bjerkén 3 Vi vet inte om något mål om hustruns rätt att stifta gäld utan mannens medgivande prövats av KMt efter tillkomsten av 1734 års lag, men före det av Backman refererade. Vid min genomgång av koncepten till nedre justitierevisionens betänkanden, som omfattat perioden 1772—1809, har jag inte funnit något sådant mål.“® Detta kan naturligtvis bero på att materialet är ofullständigt, men man får troligen också räkna med att det var en ovanlig företeelse att hustrun utan mannens medgivande lånade pengar. Det är givetvis möjligt, ehuru föga troligt, att det inte förekommit ett enda likartat mål före det av Backman refererade, nämligen Chr. Hård ./. Jacob von Voigtlender (1795).^^ Skepparen Hård krävde överstelöjtnanten Voigtlender och hans hustru på betalning för åtta »af bemälte Fru, under Äktenskapet till honom utgifne Skuldsedlar». KR och RR i Halmstad ålade betalningsskyldighet. Göta HovR ogillade underrätternas domar. NRev, vars betänkande är undertecknat av Carl Johan Iserhielm (referent) samt Törne Brandt och Johan Fr. Råbergh, inledde bedömningen av målet med att referera hovrättens dom. Hovrätten hade grundat sin »frikännelse» av hustrun —det talades inte om mannen i detta sammanhang — »på det skäl, at Hustrun såsom skedt, under mannens Målsmansskap, icke skall warit berättigad at utan hans wettskap och samtycke, någon Gäld göra, och att hon hwarken härtill skall warit twungen af någon nöd, och ej heller gittat bewisligt göra sitt föregifwande, at the Låntagne Penningarne, kommit Mannen eller huset till godo». Mannen von Voigtlender var enligt GB 11:4 ej skyldig att betala gäld, som tillkommit genom hustruns »enskilta förgörelse», och som mannen ej haft nytta av. NRev ansåg att de av HovR åberopade lagrummen GB 11:6 och HB 10: 13 (förbud att utan mannens samtycke sälja fast egendomeller boets lösöre eller gå i borgen) inte kunde »medföra widsträcktare werkan, än som med ordalydelsen instämmer, hälst therigenom åsyftas; dels den egendoms fredande ifrån försäljning hinc minorennes, uxores maritis insciis, prodigos, quibus tutor constitutus est, mutuum contrahere non posse . . Calonius jämställde alltså gift kvinna med omyndig. — Hustruns rätt att uppta penninglån utan mannens medgivande synes i övrigt ej ha behandlats av svenska juridiska författare i slutet av 1700-talet. Sålunda förbigår Anders Hernbergh problemet i en dissertation från 1780 med titeln »De effectibus ex legitimo matrimonio derivandis. Efter att ha redovisat föreskrifterna i GB 9: 1 och RB 15: 1 säger Hernbergh bara några ord om borgensförbudet i HB 10: 13. Den föreliggande undersökningen bygger på en genomgång av koncepten till nedre justitierevisionens betänkanden. RA. Genomgången har omfattat tiden 1772— 1809. Sedan de relevanta målen uppspårats via betänkandena har justitierevisionens protokoll och registratur på vanligt sätt använts. NRev:s betänkanden i original är sammanbundna med protokollen. De aktuella revisionsakterna synes icke ha bevarats. Just. rev. prot. 1795. Del I. fol. 857.
Hustruns rätt att låna pengar 7 utan samtycke, däri mannen själv äger del, dels skadeligen försäljning av hennes fasta gods om vars behållande Lagen vid alla tillfällen drager särdeles omsorg, dels ock att hustrun ej måtte genom borgens ingående blottställas för det äventyr att betala annans gäld därav hon någon nytta icke hämtat». Det sistnämnda gällde icke i detta fall, då hustrun erkänt sig ha fått valuta för skuldebreven. HD godtog NRevrs betänkande »på däri upptagne grunder». Det innebar att RR:s dom fastställdes. Någon diskussion inomHD finns inte återgiven i protokollet. I avgörandet deltog fem ledamöter: Hisinger, Evelius, Widegren, Wåhlin och von Ackern. KMt:s dom är daterad den 11 maj 1795. I domen återgavs NRev:s motivering i något förkortat skick. Hovrättens avgörande grundade sig tydligen på en analogisk tolkning av GB 9: 1, 11:6 och HB 10: 13. Enligt HovR borde samma regel gälla för hustruns möjlighet att stifta gäld som för hennes möjlighet att med bindande verkan sälja egendom och ingå borgensförbindelse. Dessa fall var ju uttryckligen reglerade i GB 11:6 och HB 10: 13. På detta sätt bestämde hovrätten innebörden av mannens målsmanskap i enlighet med Nehrmans uppfattning i föreläsningarna över giftermålsbalken. NRev tolkade de angivna lagrummen restriktivt. NRev ansåg att de inte avsåg andra fall än dem som uttryckligen angetts i lagtexten. Lagens bestämmelser kunde inte utsträckas till att gälla hustruns penninglån. NRev kom framtill denna ståndpunkt genom ett teleologiskt resonemang: de av hovrätten åberopade bestämmelserna hade andra syften än att förhindra att hustrun upptog penninglån. Men slutsatsen, att av hustrun utan mannens samtycke utfärdade skulebrev var giltiga, var inte utan vidare given. NRev har främst hämtat stöd i GB 11:4 för att komma till denna slutsats. NRev har ansett att lagrummet förutsatte att rättshandlingar som hustrun företagit utan samtycke var giltiga. Enligt NRev:s av HD enhälligt godtagna uppfattning hade GB 9: 1, som handlade om mannens målsmanskap, inte någon generell betydlese som norm för hustruns möjlighet att företa rättshandlingar. Rättshandlingar som inte var direkt förbjudna skulle bedömas med hänsyn till syftet med lagbestämmelserna. När den gustavianska högsta domstolen nästa gång skulle ta ställning till om ett av hustrun utfärdat skuldebrev kunde anses giltigt, var fakta i målet något annorlunda. Rättsfallet Åkerhielm ./. Storkenfeldts änka Gustawa Åkerhielm (1804) skilde sig från 1795 års fall såtillvida att det var fråga omett skuldebrev somutfärdats av mannen.^^ Mannen och hustrun hade separerat utan äktenskapsskillnad. Makarna hade slutit ett avtal — »avhandling» —enligt vilket mannen avstått från -- Just. rev. prot. 1804. Del I fol 1096, 1122, 1201, 1251. Domen i Just. rev. reg. Del I fol 1435.
Torsten Bjerkén förvaltningsrätten till viss egendom som tillhörde hustrun. Hon hade i sin tur avstått från morgongåva. Något senare hade hon utfärdat en revers till mannen som ersättning för vissa kostnader i anledning av äktenskapet som denne haft. Mannen hade begärt att hustrun skulle återuppta samlevnaden, och hon hade enligt NRev »warit sinnad dertill». Mannens son i ett tidigare äktenskap yrkade nu att änkan skulle betala reversen, vilket hon vägrade. Felingsbro HR hade ålagt betalningsskyldighet huvudsakligen med motiveringen att hon haft mannens samtycke till reversen. LagmansR och Svea HovR hade fastställt domen. NRev föreslog att domen skulle upphävas. Hustrun hade stått under mannens målsmanskap då hon utfärdade reversen, och denna var därför ogiltig. Tre ledamöter, Sebenius, Wallén och Gyllenborg, förenade sig om ett av Sebenius formulerat votum. HovRrs dom skulle upphävas. Hustrun hade stått under mannens målsmanskap då hon utfärdade reversen. Äktenskåpet hade inte upplösts i laga ordning. Avtalet, som inte träffats i enlighet med bestämmelserna om äktenskapsförord i 8 kap GB, var ogiltigt och hade dessutom rubbats genom mannens begäran att samlevnaden skulle återupptas och hustruns medgivande om detta. Reversen var »lagstridig och således någon werkan ej innefattande». Ett godkännande skulle skada äktenskapets ändamål. Huvudargumentet i Sebenius’ votum synes i likhet med NRevrs betänkande vara, att hustrun stått under mannens målsmanskap. Detta förhållande gjorde reversen lagstridig. Georgii var skiljaktig i HD. Han ansåg att reversen var giltig, därför att den stod i samband med avtalet, vilket Georgii ansåg giltigt, enär det träffats i anledning av makarnas faktiska separation. Georgii anslöt sig därvid till en dissident i NRev, revisionssekreteraren Björkman. Dom i överensstämmelse med majoritetens mening utfärdades den 19 juni 1804. Underdomstolarna ansåg i detta mål att det avgörande var att mannen samtyckt till skuldebrevet. Men domstolarna åberopade inte något lagrum. Mannens målsmanskap åberopades visserligen, men utan att det lagrum nämndes, där målsmanskapet upptogs. Hänvisningen i Sebenius’ votum till äktenskapets ändamål är också intressant. Sebenius har här gjort ett mera allmänt ställningstagande till rättsförhållandet mellan makarna. I målet Manufacturdisconten ./. Helena Elisabet Öberg (1805) hade hustrun solidariskt med mannen åtagit sig betalningsskyldighet enligt ett skuldebrev.^® Under hänvisning till GB 9: 1 ålades hustrun visserligen betalningsskyldighet av RR:n, men bara så långt hennes avträdda lott i boet räckte. Svea HovR ansåg att emedan hustrun stod under mannens målsmanskap, kunde hennes ansvarighet »rimligen» bara omfatta vad som fanns i boet av henne och mannen gemensamt tillhörig egendom. NRev Just. rev. prot. 1804. Del II fol. 1180. Domen i Just. rev. reg. 1805. Del I fol. 186. 8
Hustruns rätt att läna pengar föreslog emellertid att hustrun skulle ansvara för reversen fullt ut: »men som hustru Öberg och hennes man en för bägge och bägge för en förbundit sig till betalning af det uti Manufacturdisconten upptagne Lån, och då mannen icke njutit afträdesförmon icke /h/eller någon skäl förekommit till hustru Öbergs befrielse från den jämlikt 3 § 11 Gap. GB, henne lika med hennes man för en så beskaffad skuld åliggande answarighet, hwaraf synes följa, att den äfwen för framtiden och hwad som brister uti den afstådda egendomen bör fortfara emot hwad uti sist åberopade § stadgat finnes, mannen ofta ensam kunna få gälda den skuld, som av bägge makarna gemensamt förskriven är eller ock hustrun för sin andel däri erkännas en (sic!) slags afträdesförmon, utan att hafwa wist sådane olycksfall som dertill efter Författningarne kunna gällande anses.» Detta blev också HD:s enhälliga beslut och KMts dom utfärdades den 23 januari 1805. RR:s och HovR:s tankegång, att målsmanskapet skulle medföra att hustrun efter boskillnad ej svarade för framtiden för skuld som hon gemensamt med mannen åtagit sig, underkändes. Den synes ha byggt på uppfattningen att hustrun egentligen inte själv åtagit sig betalningsansvar och att mannen inte kunde förplikta henne för framtiden.-^ Gemensamt för de två sista refererade rättsfallen är, att mannen i båda fallen godkänt hustruns rättshandling. I målet Engzelius ./. Schönström (1805) ställdes emellertid HD inför samma problem som i 1795 års fall.^^ Mannen hade inte godkänt rättshandlingen. Generalmajoren A. D. Schönströms avlidna hustru, Helena Hästesko, hade sedan omkring tio år levt skild från mannen, utan att makarna var skilda enligt lag. 1798 hade hon utfärdat ett skuldebrev till innehavaren å 2.000 rdr rgds, som häradshövdingen Lorentz Engzelius nu sökte betalning för. Skuldebrevet var intecknat i fastigheter som tillhörde fru Schönström. Svea HovR yttrade i dom 28 maj 1804 att fru S. hade utgivit förskrivningen då hon stod under mannens målsmanskap, men utan mannens »samtycke och wettskap, hwilket ej kan wisas derföre hafwa upphört, att fru S. på flera år ej welat bo tillsammans med sin man och att hon fått afkastningen af sin ärfda jord sjelf uppbära och förwalta, och som med lagens stadganden uti GB 9: 1, 11:6 samt HB 1: 8 och 10: 3 icke öfwerensstämmer, att hustrun utan mannens kunskap skulle göra gäld och utgifwa ensidiga skuldebrev» så kunde skuldebrevet icke anses giltigt. HovRtilläde, att fru S. inte behövt pengarna hon fått för sin bärgning. NRev ansåg inledningsvis, att mannen stillatigande hade medgivit hustrun förvaltningsrätten till sin egendom, som han erkänt vara avskild från Jfr diskussionerna i stora lagkommissionen. Förarbeten III s. 157 ff, 168 ff. Just. rev. prot. 1805. Del III fol. 1126. Del IV fol. 1281. Domen i Just. rev. reg. 1805. Del I fol. 1234. 9
Torsten Bjerkén hans egen. Det sistnämnda hade han visat genom att inge hennes bouppteckning till Svea Hovrätt, oaktat han var bosatt inom Göta hovrätts jurisdiktion. Skuldebrevet var utgivet »under den långa tid mannens målsmanskap de facto warit hwilande». Enligt NRev framgick vidare av lagens stadgande i GB 11:4 å ena sidan, att genom makes »förgörelse» uppkommen skuld inte skulle belasta andra makens lott i boet, å andra sidan, att »båda makarne lagligen kunna göra skuld». Därjämte åberopade NRev 1795 års dom »i alldeles lika beskaffad fråga».-® De argument som åberopats av NRev i 1795 års betänkande återkommer såtillvida att NRev anser att det framgår av GB 11:4 att hustrun på egen hand kan göra gäld, men nu går argumenteringen huvudsakligen ut på att mannen tyst medgivit hustrun att självständigt ombesörja sina ekonomiska angelägenheter och därmed inte utöva sitt målsmanskap. Utgångspunkten är alltså, att målsmanskapet i normala fall innebär bestämmanderätt för mannen beträffande hustruns försträckningsavtal. Högsta domstolen var inte beredd att hålla fast vid den ståndpunkt domstolen intagit tio år tidigare. De i målet deltagande ledamöterna Sebenius. Stockenberg, Georgii och von Köhler »tillstyrkte fastställelse af Hofrättens öfwerklagade Dom» utan egen motivering. Presidenten Gyllenborg kunde inte bestämma sig, då målet föredrogs den 9 april. Han avgav sitt votum den 2 maj. Gyllenborg var skiljaktig. Han »yttrade sig så mycket mera i und. tillstyrka bifall af NRev betänkande, utan anseende å den derutinnan åberopade K Mts domaf den 11 maj 1795, sombetalning af i frågawarande revers ej förr än efter Generalskan Schönströms död borde utgå, och då den samma af Generalskans enskilte lott i boet af contanter och lösören kunnat gäldas, enligt GB 11 Gap. 4 § mannens (sic!) lagligen tillkommande giftorätt derigenom ej blifwit förminskad». Gyllenborg ansåg alltså att reversen var giltig. Han fingerade ett samtycke från mannens sida ungefär på samma sätt som i nutida svensk rätt samtyckte ofta fingeras föreligga till underårigs rättshandlingar.-' Dom i enlighet med majoritetens uppfattningutfärdades den 23 maj 1805. Målet skiljer sig i ett par hänseenden från 1795 års fall: skuldebrevet var intecknat och HovR hade i 1805 års fall uttryckligen omnämnt att den funnit det styrkt att hustrun inte behövt lånet för sin bärgning. Det förstnämnda förhållandet synes inte ha haft någon inverkan på utgången. Det sistnämnda kommenterades ej av NRev eller HD, och synes ej ha tillmätts någon avgörande betydelse. HovR:s uttalande om syftet med lånet 10 -• Vid genomgången av NRcv:s betänkanden under den gustavianska tiden har jag bara vid detta enda tillfälle sett en tidigare dom uttryckligen åberopad i betänkandet. Hänvisningen till 1795 års dom har skrivits till i efterhand. Jfr Nehrman (1729) ovan not 17. Liknande framställning för nutida svensk rätts del betr. underåriga, Ä. Malmström: Civilrätt. 7 uppl. Lund 1977 s. 40.
Hustruns rätt att låna pengar 11 torde endast få ses som ett konstaterande av att någon nödsituation ej förelegat, som kunde föranleda till analogisk tillämpning av GB 11:6 sista punkten, som gav hustrun möjlighet att i vissa nödsituationer företa rättshandlingar utan makens medgivande. HovR hade både i 1795 och 1805 års fall givit uttryck åt en uppfattning som överensstämde med vad Nehrman uttalat. Högsta domstolen hade ändrat uppfattning. Som ett förebud om ändringen kan man se utgången i rättsfallen från 1804 och januari 1805. I förstnämnda mål ansågs visserligen inte målsmanskapet ensamt avgörande för ogiltigheten av en revers. Men HD hade tagit ett steg i den riktningen. Det andra målet visade emellertid att målsmanskapet inte lade hinder i vägen för fullt ansvar för båda makarna gentemot tredje man. HD hade preciserat gränsen för målsmanskapets betydelse. 4 Uppfattningen att mannens målsmanskap innebar, att hustrun inte kunde låna pengar utan hans samtycke, hade framtiden för sig. 1832 fastslog högsta domstolen att mannens tillstånd erfordrades för att ett av hustrun utfärdat skuldebrev skulle anses giltigt (SJA III s. 252). KR och Stockholms RR hade i detta fall ålagt betalningsskyldighet för ett skuldebrev som en hustru utfärdat utan mannens tillstånd. Svea HovR ansåg att betalningsskyldigheten ej var förenlig med GB 9: 1 och 11:6 samt HB 1:8 och 10: 13; som motivering angavs även att hustrun ej erhållit valuta för skuldebrevet. HDfastställde HovR:s dom. I referatet i SJA erhöll rättsfallet rubriken: »Medför af Hustru utgifven förbindelse betalningsskyldighet?» Frågan besvarades alltså nekande. I en not (sid. 253) gör utgivaren av Juridiskt Arkif, Carl Schmidt, en kommentar till rättsfallet. Han konstaterar att 1832 års dom strider mot utgången i det av Backman refererade fallet från 1795. Men, säger utgivaren belåtet: »vid jemförelse af skälen för de motsatta Besluten tveka vi icke att antaga dem, Svea Hof-Rätt i ofvannämnde Dom framställt.» Ett notisfall år 1882 (NJA 1882 A not. 24) bekräftade den ståndpunkt som rättsfallen 1805 och 1832 gett uttryck åt. I notisfallet motiverades domen endast med att hustrun ostridigt stått under mannens målsmanskap då hon utgav två skuldebrev utan mannens samtycke. Hon ansågs ej betalningsskyldig. 1805 och 1832 års rättsfall stod i överensstämmelse med den förhärskande uppfattningen under 1800-talet. Lagkommittén diskuterade äktenskåpets rättsverkningar i konservativ anda både i motiven till 1815 års förslag till GB och i motiven till allmän civillag. Kommittén uttalade bl a följande i de senare motiven: Förslag till Allmän Civillag. Sthlm 1826 s. 26 f.
Torsten Bjerkén »Stadd under mannens målsmanskap, kan hustrun ej, utan hans samtycke, med laga werkan sluta något aftal, och således ej /h/ellcr idka särsklldt näringsfång. Om han tillåter det, anses han derigenom till henne öfwerdraga en del af sin förwaltningsrätt, hwaraf den naturliga följd uppkommer, att de förbindelser äro gällande, som hon i och för sitt yrke ådrager sig, samt att äfwen mannen derföre answarar.» Mannens bestämmanderätt i familjens angelägenheter motiverades av lagkommittén med att »en af makarna måste wara styrande» i »det husliga samfund, som genom äktenskapet uppkommer». Juris professorn Fredrik ScHREVELius gav uttryck åt samma tankegång i sin lärobok i civilrätt.-^ »Enhet och planmässighet» i fråga om familjens angelägenheter fordrade, att mannen ensam bestämde. I föreläsningar över boskillnadsförordningen vårterminen 1866 kom professorn E. V. Nordling in på tolkningen av GB 11:4. Nordling ansåg att lagrummet visade att både mannen och hustrun kunde åsamka sig enskild gäld under äktenskapet. »Hustrun dock endast genom böter eller civil gerning, sommedför skadeersättning.» Något enstaka yttrande som angav en annan uppfattning om rättsläget förekom dock. Hellner har i detta hänseende fäst uppmärksamheten på JustR A. V. Åbergssons yttrande vid granskningen av Nya Lagberedningens förslag till ändring i GB 1886.^^ Genom lagstiftning 1874 infördes stadganden om gift kvinnas förvaltningsrätt till egendom.^^ Sådan förvaltningsrätt kunde stadgas i äktenskapsförord. Frågan om hustruns rätt att åta sig gäld reglerades emellertid ej i 1874 års författning, vilket redan från början framstod som en brist. Denna fråga löstes först efter ett långvarigt utredningsarbete genom ändringar i giftermålsbalken år 1898.^* Först 1921 blev man och hustru definitivt jämställda. 12 5 1 detta avsnitt skall ett försök göras att diskutera möjliga orsaker till de skilda domsluten 1795 och 1805. En utgångspunkt för diskussionen är, att 1795 års rättsfall inte är ett enstaka »olycksfall i arbetet». Det bör kraftigt understrykas att det härvidlag är fråga om ett antagande som kan visa -® Fredrik Schrevelius: Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande Civil-rätt. III. 2 uppl. Lund 1858 s 63. E. V. Nordling: Föreläsningar öfver Boskilnads Förordningen. Upsala Vårterminen 1866. (Littografiskt tryck) Sthim 1869 s 16 f. Hellner, a.a. s. 117 not 1. Åbergssons yttrande i NJA II 1888 nr 3 s. 21. SFS 1874 nr 109 s. 1. .33 sps 1898 nr 64 s. 1. A. Winroth: Svensk Civilrätt. IL Äktenskapets rättsverkningar. Malmö 1900 s 262. Winroth uppger i not 5 att han ej funnit några rättsfall angående hustrus gäldsåtagande i rättspraxis före 1734 års lag.
Hustruns rätt att låna pengar sig felaktigt, när tidigare praxis från 1700-talet blir känd för forskningen. Möjligheten finns naturligtvis, att 1795 års rättsfall utgör exempel på ett »feldömt» mål, som inte låter sig förenas med tidens förhärskande rättstillämpning. Det kan finnas orsak att granska de skäl som talar för att 1795 års rättsfall fullföljer en äldre tradition i praxis. Redan av de diskussioner i stora lagkommissionen som tidigare omtalats, framgår att rättsläget var oklart betr hustruns rättsliga handlingsförmåga. De förut citerade uttalandena av olika ledamöter bär vittne om denna osäkerhet. Rålamb hade tidigare ansett att frågan fick bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.^'* Men det finns ytterligare en omständighet som talar för att 1795 års fall inteutgjordeett enstaka undantag. En liknande utveckling som jag antagit för svensk rätts del, kan nämligen iakttas i Danmark. Den danske rättshistorikern Thoger Nielsen som undersökt Hojesterets praxis under tiden 1685—början av 1800-talet, har visserligen inte dragit fram något rättsfall som berör hustruns rätt att åta sig gäld. Han diskuterar emellertid utförligt rättspraxis i anslutning till föreskrifterna angående minderårigas rättsliga handlingsförmåga i Danske Lov och kompletterande författningar.^-'* Nielsen kommer till resultatet att lagens bestämmelser som innebar att skuldebrev och andra gäldsåtaganden av omyndiga skulle anses ogiltiga, tillämpades mera strikt i slutet av den undersökta perioden än tidigare. Under den tidigare delen av perioden bedömde Hojesteret om ett gäldsåtagande skulle godtas eller ej med hänsyn till omständigheterna in casu. Därvid tog man bl a hänsyn till omkrediten använts »til deres Nodvendighed».'^** Nielsen ser de kompletterande författningarna —förordningar av 1754 och 1804 —mot denna bakgrund: »Lovgivningsmagten fandt det nodvendigt noje at indprente Respekten for Umyndighedsreglerne.» Det ligger nära till hands att jämföra dessa danska författningar med den svenska KF den 7 juni 1749 til hämmande af hwarjehanda med Ungdomen föröfwande bedrägerier.'^^ Förordningen visar att respekten för motsvarande svenska lagregler inte heller ansågs tillfredsställande. Huruvida den bristande respekten avspeglade sig i domstolspraxis är inte känt. 'Vidare har jag med rätt eller orätt tyckt mig finna en viss utveckling i HD:s praxis mellan 1795 och 1805 års fall. De båda förut redovisade rättsfall som ligger i tiden mellan 1795 och 1805 års fall intar enligt min 13 Om LK jfr ovan not 15 och 16. Om Rålamb jfr ovan vid not 11. Th0Ger Nielsen: Studier over .xldre dansk Formueretspraksis. Et Bidrag til dansk Privatrets Historie i Tiden efter Chr. d. V’s Danske Lov. Ak. avh. Khvn 1951. Nielsen, a.a. s. 236. Nielsen, a.a. s. 235. Modée IVs. 2869. Jfr Malmström i Minnesskrift ägnad 1734 års lag s. 108.
Torsten Bjerkén uppfattning en mellanställning ifråga om motiveringen, trots att de båda avdömts kort före 1805 års fall. Särskilt 1804 års fall är i detta sammanhang av intresse. Vid en diskussion omorsakerna till de skilda domsluten bör man givetvis se efter om fallen verkligen är lika. Om detta är att säga att varken NRev eller HD:s ledamöter torde ha uppfattat de båda rättsfallen som olika. I detta avseende har vi NRevrs betänkande och Gyllenborgs votum att stödja oss på. NRev påstår att fallen är helt lika. Gyllenborg påstår aldrig att 1795 års fall skiljer sig från det nya fallet. Han säger bara att han —bortsett från 1795 års fall —kommer till ett visst slut. Emellertid finns det uppenbarligen möjlighet att tolka Gyllenborgs votum så, att det här är fråga omett mål somhan och övriga ledamöter helt enkelt betraktar som feldömt. Det är ju något märkligt att en ledamot av HD avfärdar en tidigare dom på det sätt som Gyllenborg gör. övriga ledamöter säger ingenting om 1795 års fall, somju rimligen borde ha sysselsatt deras tankar. Tystnaden kan ha flera orsaker. HD:s majoritet frångick under alla förhållanden i tysthet den ståndpunkt som domstolen intagit tio år tidigare.^® Om vi antar att praxis förändrades i fråga om hustruns rätt att åta sig gäld genom 1805 års rättsfall, så återstår den svåra frågan att söka förklara varför förändringen skedde. Även om antagandet om 1795 års rättsfall skulle visa sig felaktigt, så kan det följande resonemanget för övrigt ändå tänkas ha viss giltighet. Det är ju nämligen uppenbart att föreskrifterna i 1734 års lag om mannens rätt att företräda hustrun var oklara. 1805 års rättsfall innebar snarare en rättsanalogi än en laganalogi.'*® Domstolarna hade att arbeta med en lagbok som var utpräglat kasuistisk. Mellan de frågor som behandlades i lagtexten fanns betydande områden som 1734 års lagstiftare överlämnat åt praxis. Det låg nära till hands att fylla ut ofullständigheterna i lagtexten med analogier utifrån denna.'** De stora kodifikationer som skapades i olika länder kring sekelskiftet 1800 innebar bl a att betydelsen av skriven lag framhävdes på bekostnad av nedärvd sedvanerätt. Kravet på skriven lag som stöd för domar och andra avgöranden aktualiserades. Kodifikationerna gav också uttryck åt 14 Inte heller nutida avgöranden av HD brukar direkta hänvisningar ske till tidigare avgöranden, som bekräftas eller modifieras. S. Strömholm: Allmän rättslära. 3 uppl. Sthlm 1976 s. 86 beskriver hur den nutida HD i vissa fall »provar» en lösning i ett antal mål som redovisas i NJA:s notisavdelning. Strömholm framhåller på samma ställe att HD först 1971 blivit en utpräglad prejudikatinstans. Om dessa termer, se S. Strömholm: Lagtolkning. Huvudproblem och funktioner. Uppsala (tr. Gävle) 1972 s. 32. ■** Redan I stadfästelseresolutionen till lagen påpekas som bekant att lagen inte avser att vara fullständig (p. 5). Nehrman (1729) s. 75 säger att *Juris analogia eller Laglikhet, är et stort hielpmedel i Lagfarenheten, och thetta är thet legis argumentum som 1 the Lärdas Skrifter sä offta förekommer». 39
Hustruns rätt att låna pengar 15 en negativ värdering av sedvanerätten. Sålunda stadgades i ABGB § 10. att sedvanerätt endast fick beaktas i de fall då en (skriven) lag åberopade sedvanerätten."*- Enligt § 7. samma lagverk skulle annan lagstiftning tilllämpas analogiskt, om ett rättsligt problem ej kunde avgöras med tillämpning av lagtexten. I tredje hand skulle »naturliga» rättsgrundsatser tilllämpas. Kravet på precisering i skriven lag av rättsreglerna tillgodosågs vid samma tid i Sverige bl a genom de omfångsrika s k lagförklaringarna under Gustav IV Adolfs tid."*^ Som tidigare omtalats fick ett problem betr. hustruns egendom sin lösning genom 1807 års lagförklaring. Omedelbart efter den gustavianska epokens slut väcktes som bekant frågan om utarbetandet av en ny civillag i Sverige och för övrigt också i Norge, där kravet t.o.m. inskrevs i Eidsvoldsförfattningen. Det restriktiva sätt att tolka lagtexten som användes av NRev och HD i 1795 års fall var mot bakgrund av kravet på lagstöd inte godtagbart. Det förhållandet att hustrun inte uttryckligen förbjudits att utfärda skuldebrev utan mannens samtycke i 1734 års lag, behövde inte betyda att det var medgivet.^^ Omkring sekelskiftet 1800 började den kulturella strömning som kallas romantiken att på allvar göra sig gällande i Sverige. Romantiken innebar bl a en reaktion mot 1700-talets rationalism. Romantiken betonade kärleken som grund för äktenskapet och makarnas samhörighet. I fråga om äktenskapsrätten var romantiken ägnad att fästa ökad vikt vid det personliga förhållandet mellan makarna, medan de rent förmögenhetsrättsliga aspekterna ej hade samma framträdande plats."*® Vad man skulle kunna kalla en förmögenhetsrättslig syn på äktenskapet fick lämna plats för ett nytt synsätt som man skulle kunna kalla familjerättsligt. I 1795 års rättsfall tolkade HD 11 kap 4 § GB på ett sätt som främst F. Wieacker: Privatrechtsgeschichte der Neuzeit. 2 uppl. Göttingen 1967 s. 338 kommenterar dessa bestämmelser i ABGB. BI.a. utfärdades förklaringar som i realiteten var ny lagstiftning 1801, 1805 och 1807. De många lagförklaringarna torde trots sina brister ur saklig och konstitutionell synpunkt ha bidragit till att lagstiftningen moderniserades såpass mycket att lagkommitténs senare arbete inte kom att uppfattas som helt nödvändigt. Enligt J. E. Almquist: Den svenska fastighetsrättens historia. II. 6 uppl. Sthlm 1956 s. 28 innehade KFörkI 14/5 1805 länge »rekordet såsom vår .sämst formulerade författning». ** Jfr L. Fr. Lind: Domarens Pröfning efter Sweriges Lag. Sthlm 1799 s. 139 där förf. visserligen intar en avvisande attityd till extensiv tolkning av regler som inskränker rättigheter, men samtidigt påpekar att man måste ta hänsyn till lagens ändamål och harmoni. Jfr diskussionen om lagtolkning i O. Westerberg: RF § 84. Sthlm 1953 s. 35 ff. S. Hellsten: Kyrklig och radikal äktenskapsuppfattning i striden kring C. J. L. Almqvists ’Det går an’. Akad. avh. Uppsala 1951 s. 105. — Förslag till Giftermåls Balk. /Lagkommitténs förslag/ Sthlm 1815. I förslaget talas om makarnas trohet och ömsesidiga bistånd, 4 kap 1 § och mot. s. 14.
Torsten Bjerkén tog hänsyn till tredje man. Jag skulle vilja beteckna detta ställningstagande som förmögenhetsrättsligt. I 1805 års rättsfall tog domstolen däremot främst hänsyn till förhållandet mellan makarna. Detta skulle man kunna beteckna som en familjerättslig ståndpunkt. Både kring sekelskiftet 1800 och tidigare utgick man ifrån som något självklart att det var mannen som i regel ombesörjde familjens viktigare ekonomiska angelägenheter i förhållande till tredje man."*® Hos Rålamb och senare lagkommission var motiveringen för att mannen skulle företräda hustrun att hon regelmässigt saknade tillräcklig erfarenhet i ekonomiska angelägenheter.^' Motiveringen torde få betraktas som rättspolitisk. Argument av typen »äktenskapets föremål» o likn saknades hos Rålamb och på det hela taget också hos lagkommissionen.'*® Det är emellertid en sådan motivering som föres fram i 1805 års rättsfall och senare i 1832 års.*® Möjligen kan man i denna förändring se ett inflytande från romantiken. Motiveringen pekar också framåt mot 1800-talets begreppsjurisprudens. 1805 års ståndpunkt var mer rigid än tidigare. Man ansåg sig inte böra ta hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Detta innebar, att domstolarna inte var beredda att nyansera sin bedömning i fråga om hustruns rätt att låna pengar utan mannens medgivande med hänsyn till den — förmodligen ytterst fåtaliga —kategori av gifta kvinnor som på egen hand ombesörjde sina ekonomiska angelägenheter.®® Såtillvida kan man hålla med Malmströmomatt den tidigare ståndpunkten var mera liberal. 16 Jfr lagkommitténs ovan återgivna uttalande. Även i utländsk rätt var mannen hustruns ställföreträdare. Sålunda stadgade Code civil i Art. 220 att hustrun icke fick förplikta sig (s’obliger) utan mannens medgivande om det icke skedde i och för en rörelse som hon drev med mannens tillstånd. ALR hade som huvudregel att mannen var ställföreträdare för hustrun. ALR, Theil II § 320 stadgade explicit att alla skulder som hustrun ådragit sig utan mannens medgivande under äktenskapet var ogiltiga såvitt avsåg »eingebrachtes Vermögen». Hustrun kunde dock ha en viss självständighet, se § 205. Jfr Eva Åsbrink: Genom portar. I. Studier i den svenska kyrkans kvinnosyn kring 1800-talets början, Uppsala 1959, översikten s. 14 f. Eva Åsbrink påpekar, att Nehr.m.\n menar att målsmanskapet är grundat på Guds ord. Jfr Förarbeten III s. 158 där ett par ledamöter av LK talar om amor conjugalis som grund för en regel om betalningsskyldighet för hustrun. Jfr det av Erik Anners föreslagna schemat för indelning av motiv. Anners, Äganderätt och handelsintresse. Uppsala 1960 s. 133. Enligt Anners’ schema skulle den senare motiveringen betraktas som rättsdogmatisk. Det är Intressant att se, att det både i 1795 och 1805 års rättsfall är fråga om kvinnor som bör ha tillhört högre medelklass. 46 46
Hustruns rätt att låna pengar 17 Zusammenfassung Das Recht der Ehefrau zur Aufnahme von Gelddarlehn einigen Entscheidungen des Obersten Gerichtshofes aus gustavianischer 2eit Das Eherecht des Gesetzbuches von 1734 galt im groBen und ganzen unverändert bis zum Ende des vorigen Jahrhunderts. U. a. schrieb es vor, daB der Mann Vormund seiner Ehefrau sein solle. Diese Bestimmung wurde in der schwedischen Lehre und Rechtsprechung des 19. Jahrhunderts im allgemeinen so verstanden, daB die Ehefrau nicht ohne Zustimmung des Ehemannes zu vermögensrechtlichen Rechtsgeschäften berechtigt sei. Unterschiedliche Auslegungen des Gesetzestextes waren aber möglich. In einer Entscheidung aus dem Jahre 1795 hielt der Oberste Gerichtshof ein von der Ehefrau gemachtes schriftliches Schuldversprechen fiir giiltig, obwohl die Zustimmung des Ehemannes fehlte. In späteren Entscheidungen von 1804 und 1805, in denen der Ehemann seine Zustimmung zu schriftlichen Schuldversprechen erklärt hatte, kann man meiner Meinung nach zumindest andeutungsweise eine veränderte Einstellung des Obersten Gerichtshofes feststeilen. Eine vierte Entscheidung schlieBlich, die ebenfalls 1805 erging, galt der gleichen Situation wie die Entscheidung von 1795. Diese letztere Entscheidung wird in der vorbereitenden Relation zwar erwähnt — ein damals höchst ungewöhnlicher Vorgang —, aber dennoch bestätigte der Oberste Gerichtshof die Entscheidung des Hofgerichts, das ein schriftliches Schuldversprechen einer Ehefrau, das ohne Zustimmung des Ehemannes gegeben worden war, fiir ungiiltig erklärt hatte. Das Hofgericht meinte, dieser Standpunkt entspreche den Bestimmungen des Gesetzbuches u. a. iiber die Vormundschaft des Mannes iiber seine Ehefrau am besten. Ich meine, dieser Umschwung in der Rechtsprechung des Obersten Gerichtshofes ist vor allem dadurch bedingt, daB die Romantik um die Wende vom 18. zum 19. Jahrhundert in Schweden tatsächlich Geltung zu erlangen beginnt. Das fiihrte zu einer stärkeren Betonung der persönlichen Beziehungen der Ehegatten auf Kosten einer vermögensrechtlichen Betrachtungsweise. Eine gewisse Rolle mögen auch die zunehmenden Forderungen nach gesetzlichen Grundlagen gespielt haben, die u. a. auch in den königlichen Erklärungen zur Auslegung des Gesetzbuches, wie sie in Schweden zu Beginn des 19. Jahrhunderts vorkommen, in Erscheinung treten. 2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=