JORDEBOK OCH ÄGANDERÄTT I 1932 års boställsordning överflyttades förvaltningen av löneboställena från domkapitel och länsstyrelse till resp. pastorat, varigenom egendomens samhörighet med lokalförsamlingen framhävdes. Samtidigt reducerades Kammarkollegii befattning med den kyrkliga egendomens vård till ett minimum. Även reglerna för skyldigheten att ingiva löneboställets hela avkastning till kyrkofonden uppmjukades i ej ringa grad. Genom denna boställsordning med tillhörande följdförfattningar har prästerskapets långvariga och energiska kamp för sin historiska rätt till prästgårdarna uppnått det avgörande skedet. Få år därefter skulle presumtionsfrågan, som 1932 års ecklesiastika lagstiftning förbigår med tystnad, komma att lösas domstolsvägen i en för lokalkyrkorna synnerligen förmånlig riktning (NJA 1938, s. 522). Den närmaste anledningen var följande: En person hade med stöd av ensittarlagen ansökt att få inlösa ett torp, som var beläget å kyrkoherdebostället Prästbordet n:o 1 i Undersviks socken, Gävleborgs län. Enär ensittarlagen ej är tillämplig å Kronans mark blev äganderättsfrågan prövad vid laga domstol. Bostället var liksom andra dylika upptaget i jordeboken som kronoegendom under allmän disposition; i 1825 års jordebok i slutet av socknen såsomprästestom. Kammarkollegiumintog den ståndpunkten, att ensittarlagen vore tillämplig å ecklesiastika boställen endast för det fall, att sökanden kunde visa, att i detta fall bostället blivit för sitt ändamål donerat av enskild person eller anskaffat av menighet. Församlingen, som förenat sig med sökanden, bestred riktigheten av kollegiets uppfattning om bevisbördans fördelning och gjorde å sin sida gällande, att intet som helst bevisvärde i fråga om äganderätten kunde tillerkännas jordebokens rubricering, varför bostället borde anses som församlingens egendom. Genomen av Kammarkollegiumi målet verkställd utredning framgick, att Undersvik för första gången förekommer i källorna i ett diplom år 1314. Kollegiet drog själv härav den slutsatsen, att »bostället torde vara av medeltida ursprung». Domstolarna (ägodelningsrätt, hovrätt och FID) nöjde sig med att konstatera, att bostället icke tillhörde kronan. Såsom motiv anfördes, att då ifrågavarande boställe finge anses vara av medeltida ursprung, det måste åligga kronan att bevisa sin påstådda äganderätt. Detta betyder med andra ord, att presumtionen numera anses gå i den riktningen, att en medeltida prästgård tillkommit genom enskild eller menighet. Detta prejudikat löser dock ej positivt frågan om äganderätten. Församlingens ståndpunkt, att bostället skulle tillhöra församlingen, är rättshistoriskt sett oriktig, eftersom församlingen i äldre tid (före 1817) anses sakna rättssubjektivitet. En åsikt, som framförts från Jfr Lag 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att Inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, 19 §: »Denna lag äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan». 73
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=