Mauritz Bäärnhielm 66 betet är däremot nästan överallt den bristfaktor som bestämmer omfattningen och resultatet av näringen. Att enbart genom utfodring under vintern få renarna att överleva är inte någon realistisk tanke. På det stora hela taget är renarna hänvisade att, som Lxstadius säger, fouragera själva. Om samerna och rennäringen skulle förlora det vinterbete som finns utanför åretruntmarkerna, skulle näringen bli tvingad att reduceras till en obetydlig bråkdel av vad den är i dag. Detta skulle med all säkerhet föra med sig att även samerna som särskild etnisk grupp i det svenska samhället efter några generationer skulle försvinna. Hur stora är då riskerna för att vinterbetesmarkerna skall tas ifrån samerna och vilka garantier finns för att de även i framtiden står till förfogande? På dessa marker finns ingen motsvarighet till 30 § rennäringslagen, som på åretruntmarkerna förbjuder ändring av markanvändningen. Samerna har å ena sidan rätt till vinterbete men kan å andra sidan ingenting göra om markägaren — genom olika former av modern skogsvård, eller genom exploatering på annat sätt — förstör betet. Det finns således inga garantier för att vinterbetesmarkerna står till förfogande i framtiden Om inte skogsvårdslag, naturvårdslag, miljövårdslag eller andra sådana lagar lägger hinder i vägen, har markägaren rätt att använda marken på det sätt som bäst passar honom. Han kan alltså t.ex. kalavverka skogen, bränna löst och fast som finns kvar på marken — inklusive renlaven-betet — företaga plöjningar av marken med jättestora markberedningsmaskiner. Den som i klart väder flugit över Norrlands skogsland kan inte ungå att slås av vilka stora arealer som behandlats på något av dessa sätt. För rennäringen i stort gör det inte mycket till eller från att man här eller där förstör lavbetet på några tusen hektar. Här gäller ännu skaldens ord: »miste du en, stå dig tusen åter». Men om sådana »behandlingar» kommer att fortsätta, hotas rennäringen på allvar. Det är här i skogslandet och inte i fjällområdena där den verkligt svaga punkten i samernas rätt finns. Om samerna genom framgångsrika rättegångar skulle tillerkännas äganderätt till fjällen och övriga åretruntmarker, skulle det givetvis vara av en viss betydelse för dem, framför allt i fråga om möjligheten att vid intrång få ersättning även för andra värden än renskötselrätten. De skulle kunna förbättra sin ekonomiska situation. Existerande och kommande planbeslut gör dock att möjligheterna att exploatera fjällområdet är starkt begränsade. I fjällen har samerna redan en väl etablerad rätt som knappast ifrågasätts av någon. Inte heller föreligger någon osäkerhet omområdets gränser. På vinterbetesområdena är förhållandena annorlunda. Området är till sin utsträckning synnerligen diffust. Detsamma gäller om den rätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=