Mauritz Bäärnhielm 64 för all del inte främmande för äldre tiders jurister, t.ex. under 1600-talet, men ingenting kunde vara 1800-talets lagstiftare och politiker mer främmande. Mot det sagda strider inte att högsta domstolen i rättsfallet NJA 1965 s. 492 ansett samernas renskötselrätt ovan odlingsgränsen ha den innebörden att den vid skador i vattenmål bör ersättas enligt samma grunder som äganderätt. Mot tanken att ge avvittringsförfattningarna och de därpå grundade förrättningarna den innebörd som här hävdats, kan sägas att de inte givits karaktären av lagar utan återfinns i författningar av lägre dignitet. På detta kan svaras att man förfor på samma sätt med alla viktigare författningar om laga skifte och annan fastighetsbildning på landet före 1926 års jorddelnings/<2g. Även om avvittringsstadgan inte betecknats som lag har den å andra sidan i likhet med »riktiga» lagar utfärdats efter riksdagens hörande. I själva verket har den äldre doktrinens — jag syftar närmast på 1800-talet — tal om äganderätten som helig och odelbar slagit igenom i Sverige mycket sent och mycket långsamt. Förutom vad som redan sagts hänvisar jag till den här (och i Finland) allmänt gällande allemansrätten liksom till den åtminstone tidigare och särskilt i Norrland tämligen begränsade respekten för jordägarens exklusiva jakträtt. Som kontrast till den svensk-finska synen på dessa ting kan nämnas att på den tiden när man i England — framför allt under 1700-talet — genomförde en motsvarighet till våra skiftesreformer varje särskild förrättning måste underställas parlamentets godkännande. Också har man än i dag i anlosaxiska och andra länder med en stark romerskrättslig tradition en helt annan respekt och känsla för äganderätten till jord än på våra breddgrader. Både rörande och sorglustiga exempel på detta har nog flertalet svenska turister upplevt i dessa länder. Det är för mig alldeles klart att vid tidpunkten för avvittringsstadgans tillkomst politiker och lagstiftare tveklöst utgått från att staten var ägare till de stora vidderna närmast fjällen, låt vara att denna statens äganderätt av hänsyn till samerna var på skilda sätt begränsad. Skulle denna de styrandes uppfattning ha varit grundad på felaktiga förutsättningar, torde man likväl få anse att ett läge med äganderätt för staten har inträtt och blivit definitiv i och med tillkomsten och den efterföljande tillämpningen av denna lagstiftning, särskilt som mig veterligen de genomförda avvittringarna icke överklagats av samerna. Jag kommer således fram till dels att samerna inte haft eller har någon äganderätt till de lappländska fjällen, dels att sådan rätt däremot för den alldeles övervägande arealen i stället tillkommer svenska staten.^^ Här framförda teser om äganderätten till (huvuddelen av) den fasta egendomen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=