63 Sameland och samerätt har tid efter annan utfärdat bestämmelser om rätten till Lappland. I enlighet med äldre tids tänkesätt och språkbruk gjordes därvid ingen klar skillnad mellan privat rätt, offentlig rätt och höghetsrätt (suveränitet).^^ Hade inte Gustaf Vasas och hans kollegers olika uttalanden kompletterats med senare tiders författningar samt rättsliga och administrativa praxis, skulle man kanske fortfarande kunna hävda att huvuddelen av Lapplands vidder vore utan ägare i privaträttslig mening. Men så är inte förhållandet och vad jag därvid i första hand bygger på är avvittringarna. De var en typ av för norra Sveriges fastighetsförhållanden grundläggande lantmäteriförrättningar. Genom avvittringarna skiljdes statens jord från andras, i första hand böndernas. Sedan det sålunda blivit bestämt vad som tillhörde byalagen, kunde uppdelningen av dessa genom olika slag av skiften vidta. De första avvittringarna påbörjades på Carl XI :s tid. De sista avslutades omkring 1920. Många författningar om avvittring har utfärdats under århundradenas lopp. Den som haft den största praktiska betydelsen i Lappland är 1873 års avvittringsstadga för Västerbottens och Norrbottens lappmarker (SFS nr 26, vilken formellt ännu gäller). Syftet var »betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande av Lapparnes renbetsrätt». Författningen föreskriver att avvittring skall ske i hela Lappland. Gränser skall dras mellan vad som skall vara byalagens och statens jord. Förrättningarna gjordes av lantmätare. De kunde överklagas. Sedan de vunnit laga kraft var en definitiv gräns satt mellan böndernas (senare vanligen skogsbolagens) jord, å den ena, och statens jord, å den andra sidan. Även samernas intressen skulle beaktas vid avvittringen. Sålunda skulle en gräns sättas mellan »de delar av lappmarken, som äro tjänliga för odling och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas». Jfr ovan s. 55. Samernas rätt till vinterbete på enskildas mark inom lappmarken bekräftades. En fastighetsbildningsförrättning skapar i och för sig ingen ny rätt för sakägarna. I princip gäller detta också om avvittringarna.I fråga om dem är det i stället så att både de som utfärdat författningarna, och det gäller särskilt 1873 års stadga, och de som tilllämpat dem, helt enkelt utgått från att det gällde att dra upp en gräns mellan statens och böndernas (byalagens) jord. Samma synsätt bär också upp de olika renbeteslagarna, av vilka den första tillkom 1886. Avvittringsstadgorna antyder inte med ett ord att samernas rätt är en samernas äganderätt. Om så hade varit fallet skulle det innebära att samerna skulle dela äganderätten med staten. Sådana konstruktioner var ** Kerstin Malcus: Maktpolitik och länsrättslig förvaltning. Den regalrättsliga doktrinen i Sverige under 1560-taIet. Lund 1971. HD:s dom i rättegången om den vid avvittring på 1880-talet utlagda Älvdalens kronopark (NJA 1944 s. 279) visar dock att det i praktiken får anses som i det närmaste uteslutet att riva upp ett lagakraftvunnet avvittringsutslag. Jfr NJA 1952 s. 364.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=