Sameland och samerätt 61 tillbaka plägade slå upp sitt tjäll, den ansågs man vara egare till, men gränserna voro icke bestämda, utan i mellantrakterna kunde än den ena och än den andra beta sina Renar: de förekomma under namn af Allmänning — och sådant är förhållandet än i dag — — — Att utstaka bestämda gränser för ett Renbetesland är i sjelfva verket en orimlighet — — — Deremot då det är bestämdt hvar Lappen äger att slå upp sitt tjäll, och att han i trakten deromkring får beta sina Renar, så är hans egende rätt större ju närmare det är omkring kåtan, men svagare och svagare ju längre det bär derifrån, tills den sluteligan upplöser sig i Allmänning utan att ens stöta ihop och komma i konflict med en annan Lapps ägande rätt. Denna, likasom mot medelpuncten kondenserade och sedan i aftagande styrka sig utsträckande, äganderätt, är också i afseende på Renbetes-land högst naturlig. — — — då drifver man nog också Renarna in på Allmänningen, och den som först kommer till qvarn, så får han först mala. — — — Man får icke göra sig den föreställningen om Lapparna, att de flytta härs och tvärs, utan någon bestämd kosa. (Del 2 s. 300 ff.) Här kallar Lasstadius visserligen den enskilde samens rätt till renbetesland för en äganderätt, men av hans beskrivning av rätten ser man att den på avgörande punkter skiljer sig från det juridiska äganderättsbegreppet. På ett annat ställe säger han också att det visserligen förekommer att samer köper »lappland» av varandra, men att detta inte är tillåtet.® Här skymtar en motsättning mellan samernas och de svenska myndigheternas uppfattning av rättsläget. Reformen 1789—1810 innebar att vissa brukare-innehavare av fast egendom tillerkändes äganderätt till jorden. Men åtskilliga kategorier brukare-innehavare lämnades utanför. Dit hörde inte blott frälsebönderna utan även torparna, backstugusittarna, »husmännen» och »gatehushjonen» i Skåne, fiskarna i Bohusläns skärgård och samerna. De räknades alla till småfolket och hade då ingen politisk betydelse. Innebörden av det som hände kan uttryckas så att den äganderätt till fast egendom som finns i dag inte går tillbaka på en ursprunglig och för all jord gällande äganderätt utan i stället på konkreta politiska beslut som riktade sig mot vissa grupper av brukare och/eller innehavare som makthavarna ville gynna och vars stöd de behövde. Brukare som från politisk synpunkt var ointressanta lämnades utanför reformen. Att samerna betalt skatt för skattefjäll och lappskatteland innebär således inte efter svensk rätt att de då eller nu är att anse som ägare till landet. Mycket av den värdefullaste jorden i landet ägs i dag av ägare som direkt härleder sin rätt från innehavare som uttryckligen var »frälsta» från skatt. Till de lottlösa hörde som sagt bl.a. samerna. Andra lottlösa fick senare sin ställning förbättrad exv. genom ändringar i arrendelagDel 2 s. 322.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=