Sameland och samerätt 55 Kenskötselrätt, ärefnintmarker, vinterbetesmarker Praktiskt har frågan om betesrätten ordnats så att den som ägnar sig åt renskötsel i lag tillerkänts rätt att för ändamålet (och därmed sammanhängande behov av virke, byggnadsplatser, jakt, fiske m.m.) utan kostnad använda sig av andras fastigheter. Denna s.k. renskötselrätt gäller endast för samer. Det sammanlagda område där rätt till renbete finns är stort. Det motsvarar ungefär en tredjedel av landets yta. Renskötselområdet omfattar nästan hela Norrland och delar av norra Dalarna. Till det kommer en del områden i Norge där svenska samer har betesrätt.** Renskötselrätten är inte lika överallt. Den är i viss mån anpassad till motstående intressen, särskilt när dessa utnyttjar marken mera intensivt. Om sådan hänsyn inte togs skulle det i och för sig vara fullt tänkbart att med framgång driva renskötsel på Sydsvenska höglandet, Svältorna i Västergötland och många andra platser. Sedan århundraden råder konkurrens om renbetesmarkerna mellan samerna, å ena sidan, och svenskar, norrmän, finnar och ryssar, å den andra. För det nuvarande Sveriges del har problemet lösts så att de renskötande samerna tillerkänts en starkare rätt på fjällen och områdena närmast dem. I skogslandet och områdena ner mot kusten är renskötselrätten svagare. Av betydelse för rätten är bl.a. lappmarksgränsen och odlingsgränsen (se kartan). Bestämmandet av lappmarksgränsen (»lapplinan») påbörjades längst i norr redan av Johan III. Denna sträckning, där lappmarksgräns och odlingsgräns sammanfaller, gäller f.ö. än i dag. Slutligt bestämd blev lappmarksgränsen i sin helhet först på 1750-talet, alltså ungefär samtidigt som riksgränsen mot Norge blev definitiv. Meningen synes ha varit att hela området ovan gränsen (Lappland) skulle vara samernas eget land, där »de och inga andra måge och skola njuta, bruka, fika och fara», (utan att därmed något blev sagt om äganderätten) men också med rätt att använda området därutanför (närmast för vinterbete), när så behövdes och det kunde ske utan olägenhet för andra näringar. Befolkningsökning, svält och brist på jordbruksmark hos den svensk-finska befolkningen gjorde att nybyggarna — ibland med, ibland utan myndigheternas samtycke — trängde in i Lappland. Lapplinan höll inte. Jfr not 3. En ny gräns i liknande syfte drogs upp. Det var den s.k. odlingsgränsen. Beslut härom fattades 1867. Mera härom nedan i avsnittet om avvittringarna. Båda dessa gränser finns fortfarande och har rättslig betydelse. De marker i Sverige som svenska samer får använda för renskötsel (och därmed sammanhängande verksamhet) uppdelas av rennäringslagen (SFS 1971: * Proposition 1971:51 s. 24, 127. För norska samer finns betesområden avsatta i Sverige.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=