54 Mauritz Bäärnhielm renen däremot främst i skogslandet många mil från fjällen. Detta gör att renen måste företa långa årliga vandringar.^ Avståndet mellan sommarland och vinterland kan uppgå till 500 km. — Inom den s.k. skogsrenskötseln för dock renarna och deras väktare en mer stationär tillvaro. I Sverige finns inte längre någon vildren, men den som ägnar sig åt renskötsel måste ändå i viss mån göra det på renens villkor och bl.a. följa den på dess vandringar. Renen är föremål för individuell äganderätt men den kan å andra sidan inte betecknas som tam i samma mening som kor eller får. När samerna först kom till Skandinavien vet man inte, men flertalet forskare synes ense om att samerna i varje fall i de norra delarna kom in tidigare än både »nordiska» och finska folk. Samerna var liksom renarna väl anpassade till det hårda livet i dessa karga trakter. Mycket tidigt, kanske redan före invandringen, utvecklade sig hos samerna ett livsmönster där renen intog en central och senare dominerande roll. Först som villebråd och sedan som husdjur och viktigaste ägodel. Tesen bestyrks bl.a. av det faktum att en fjärdedel av det samiska språkets hela ordförråd har direkt anknytning till renen och dess skötsel. Från början levde alltså samerna, liksom övriga tidiga invandrare i dessa trakter, på jakt och fiske och som »samlare». En del samer, särskilt i Norge och Finland, lever fortfarande på ett sätt som inte mycket skiljer sig från det här beskrivna. Jakten på pälsbärande djur och handeln med deras skinn var ännu under början av 1500-talet en blomstrande näring. I den deltog även samerna. Som vanligt förstod människan inte att hushålla med resurserna och det var då, sannolikt under årtiondena omkring sekelskiftet 1600, som renskötseln i den form vi i dag känner den började att bli mera allmän.- Samtidigt inträffande i Lappland två andra förändringar. Den ena var den mera fast organiserade missionsverksamheten. Den andra var kolonisationen genom svenska och finska nybyggare.^ Enligt Lasstadius var tidsordningen den här angivna. Av vad som sagts om renens vanor torde ha framgått att den som ägnar sig åt renskötsel måste förfoga över mycket vidsträckta områden. Här finns verkligen skäl att tala om en areell näring. Å andra sidan finns i Sverige i dag ingen människa som äger en så stor fastighet att den kan användas för rationell renskötsel. I och för sig får annars vem som vill ägna sig åt renskötsel med egna eller andras renar. ^ Einar Lönnberg: Om rename och deras lefnadsvanor, 1909. Innehåller talrika hänvisningar till äldre författare, exv Olaus Magnus och Linné. - Knut Bergsland 1 Samernas Vita Bok III: 1, 1975 s. 160. Se även åtskilliga artiklar i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, t.ex. Lapparna, Lappmark, Ren, Renskötsel. ^ ÄKE Campbell: Från vildmark till bygd, 1948.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=