J. Robert Boman förbrukad. Om emellertid domaren i den senare rättegången fann, att kärandens nu hävdade äganderätt icke varit den första processens föremål, så måste denna ha handlat om någonting annat. De båda processerna kunde därför icke anses röra sig om eadem res.^^" Helt allmänt måste man nog också säga sig, att under den förutsättningen, att rättigheten betraktades som en verkligen existerande makt, man svårligen kunnat tänka sig annat än att varje sak- och fordringsrätt hade en enda, bestämd uppkomstgrund, och att av flera alternativa grunder till samma rättighet endast en kunde tänkas existera i denna egenskap. Därmed är dock icke sagt, att det skulle vara felaktigt att påstå, att sakrätter kunde individualiseras oberoende av grunden. Emellertid kan det ej heller vara felaktigt, att grunden kunde vara ett i vissa sammanhang erforderligt identitetskriterium. Det rätta förhållandet torde nämligen ha varit, att uppkomstgrunden var ett sådant kriterium, vilket icke erfordrades i alla situationer. På grund av äganderättens exklusiva karaktär (neque amplius quam semel res mea esse potest) kunde rättigheten vid en viss tidpunkt individualiseras enbart genom subjekt och objekt. Då äganderätten gjordes gällande i processen — vid tidpunkten för litis contestatio — voro ytterligare kriterier obehövliga. Om käranden under processens gång åberopade aldrig så många grunder, kunde detta ej medföra, att äganderätten i litis-contestationsögonblicket blev en annan. Så fort man emellertid skulle jämföra äganderätter vid skilda tidpunkter, blev grunden av betydelse. Under mellantiden kunde nämligen en rättighet ha upphört och en ny med samma innehåll ha uppkommit. Den skenbara motsättningen mellan början och slutet i Pauli uttalande blir därigenom förklarlig. Med orden »omnes causas una petitione adprehenduntur» åsyftar Paulus förhållandena inom en och samma process. Då är det endast av betydelse att precisera den rättighet, som förelåg i litis-contestationsögonblicket. I inledningen är det Det torde vara omöjligt att numera med full säkerhet utreda de motiv, som föranlett tillåtandet av taletypen expressa causa agere. Den deduktion utifrån rättighetsbegreppet och processens väsen, som givits i det föregående, är väl tänkbar beträffande ett tidigt stadium av formularprocessen. Det är mycket troligt, att för en senare tid de rationella övervägandena framstått som de väsentliga, i all synnerhet som det Icke förefaller möjligt att genomgående bedöma de av de romerska juristerna uppställda res-iudicatafrågorna från en ideologisk ståndpunkt. Sålunda utgjorde vid actio ad exhibendum den omständigheten, att kärandens talan blivit ogillad på grund av att svaranden ej besatt det omtvistade godset. Icke något hinder för en ny talan, sedan svaranden väl erhållit besittningen (D. XLIV: 2:9, 17 och 18: se härom Erman i SavZ Bd. 27 s. 406 f., jfr Girard s. 1106). Paulus ger också följande helt rationella förklaring till användningen av exceptio rei iudicatae (D. XLIV: 2: 6): »Singulis controversils singulas actiones unumque iudicati finem sufficere probabill ratione placuit, ne aliter modus litium multiplicatus summam atque inexplicabilem faciat difficultatem, maxime si diversa pronuntiarentur. Parere ergo exceptionem rei iudicatas frequens est». 50
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=