Eadem res? 49 gamla äganderätten låg latent under fångenskapen och därefter ånyo blev fullt verksam. Det andra fallet av individualisering genom rättighetens uppkomstgrund är institutet expressa causa (eller causa adiecta) agere. Som framgår av D. XLIV:2: 11:2^'*^ och 14:2^^^ kunde käranden vid actio in rem inskränka sin talan till att avse viss bestämd causa. Därigenombibehöll han rätten till ny talan på grund av annan causa.Att detta var möjligt kan visserligen, som Heffter och Bekker gjort gällande, ha berott på det praktiska övervägandet, att man ville ge käranden ett medel att skydda sig mot den hårda konsumtionsregeln. I kombination med eller i stället för dessa praktiska överväganden är emellertid en ideologisk förklaring tänkbar och sannolik. I processen gjorde ju käranden sin äganderätt till det ägda gällande. Endast en äganderätt till saken kunde föreligga vid litis contestatio.^^® Någon annan identifiering av rättigheten än den som gavs genom dess subjekt och objekt, behövdes därför inte. Men därmed är inte sagt, att dessa identitetskriterier voro de enda som kunde komma till användning. Om käranden uttryckligen inskränkte sig till att åberopa endast en causa, kunde detta anses innebära, att han ville realisera den äganderätt, som kunde ha uppkommit just ur denna causa. I en vanlig vindikationsprocess däremot realiserade käranden sin då såsom bestående påstådda äganderätt utan att hänföra denna till viss uppkomstgrund, och då innefattades enligt Paulus alla tänkbara grunder i kärandens petitio. För den händelse att käranden verkligen ägde den omtvistade saken, måste då den verkligen bestående rättigheten alltid sammanfalla med den påstådda. Men om han agerade expressa causa, behövde detta icke vara fallet. Den causa, som åberopades, behövde icke vara den som i verkligheten var rättighetens grund. Om kärandens talan i det första målet ogillades, borde han kunna påstå, att agerandet i denna process varit ett tomt och kraftlöst försök att realisera en icke bestående äganderätt. Den verkliga rättigheten hade däremot hållits utanför processen och kunde därför icke ha påverkats av denna. Actionskraften kunde således icke vara Se Girard s. 356. »Si quis autem petat fundum suum esse eo, quod Titius eum sibi ’tradiderit’, si postea alia ex causa petat causa adiecta, non debet summoveri exceptione». Citerat ovan vid not 114. Se Keller s. 290 f., Keller-Wach s. 369, Bekker: Consumption s. 248 f.. Levy s. 97. Den av Puchta i Rh.Mus. Bd. II (1828) s. 269 f. och Bd. III (1829) s. 467 ff. förfäktade motsatta meningen har bemötts redan av Heffter i Rh.Mus. Bd. III s. 222 f. och har slutligen vederlagts av Savigny (System VI s. 514 ff.). Se Heffter a.a. s. 230. Se Bekker: Consumption s. 248. Vid en och samma tidpunkt kunde käranden icke ha mer än en äganderätt. Om flera grunder till denna voro tänkbara, kunde i själva verket blott en ha givit upphov till äganderätten. 143 146
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=