J. Robert Boman processen uppträdde som käranded®^ Liksom vid actiones in factum kunde det ha legat nära till hands att analogivis begagna sig av regeln bis de eadem re ne sit actio, vilken kunde realiseras genom en exceptio. 44 110 Konsumtionstanken, sådan som den här skisserats i sina huvuddrag, krävde uppenbarligen som komplement en metod, varigenom en rättighet kunde särskiljas från en annan. Det är i detta sammanhang som frågor om rättigheters identitet bli av praktisk betydelse inom den romerska rätten. De individualiseringsregler, som finns i Digesterna, anknyta ofta till regeln bis de eadem re ne sit actio och avse att besvara frågan om exceptio rei iudicatse skall användas eller ej. I sammanhanget bis de eadem re ne sit actio betyder nämligen res actionens grundval, den »rechtlich relevante Situation», vartill actionskraften var anknuten.”- Vid actiones civiles är res liktydigt med den rättighet, som skall realiseras,”^ vid actiones in factum det åberopade händelseförloppet. Som identitetskriterier fick man använda vad som kunde iakttagas i sinnevärlden, den berättigades och den förpliktades personer, rättighetens objekt och dess uppkomstgrund. Sålunda skriver Paulus:”^ Jfr Keller s. 221 f. Levy anser (s. 52 f.), att »die genaue Dbersetzung der Worte ne sit actio beweist fiir sich allein schon ihre Unvereinbarkeit mit einer Ipsoiurekonsumtion und damit ihre Unanwendbarkeit auf die legis actio in personam». A.m. Hägerströms. 300 ff. Om Levy skulle ha rätt och det vidare vore riktigt, som ovan påståtts, att ipso-iure-konsumtion förekommit vid legis actio in rem, skulle regeln ha uppkommit vid actiones in factum (jfr Levy s. 55) samt utvidgats till actiones in rem vid övergången via sponsionsförfarandet till formularprocessen. —Om regelns ursprung har antagits, att detta vore att söka i lag (se Schlossmann s. 154). Bekker (Consumption s. 27 och Aktionen s. 334) tror snarare, att den är en produkt av praxis. Regeln har bevarats genom att den behandlats av Quinctihanus (Inst. VII: 6: 4). Liebs förnekar dess karaktär av rättsregel. En motsvårighet inom straffprocessen har emellertid påståtts vara intagen i lex Acilia repetundarum, se härom Levy s. 49 not 3. Vid tiden för Digesternas redaktion är tillägget »vel in indicium deductx» utrensat, se Kaser: RZ s. 503. Se Hägerström s. 304 f. Kaser (AJ s. 115 not 52) synes hävda, att res ursprungligen skulle ha betytt det konkreta föremålet för tvisten. Detta skulle emellertid ha den säregna konsekvensen, att en sak, som varit föremål för process, därmed för alltid skulle vara undandragen vidare rättegångsförfarande. Men bis-regeln kan ju vara av yngre datum, när man övergått till att med res beteckna den omprocessade rättigheten. Se Kaser: RZ s. 230. Jfr von Böttinger (s. 5): »Die res selbst ist . . . das vom Kläger als bestehend oder nichtbestehend behauptete Privatrecht». Definitionen tagen från Hellwig (Anspruch s. 156), som uppställt den för tysk rätts del. Jfr vidare Kleinschrod (s. 50): »Res in der Consumtionslehre bedeutet das Rechtsverhältniss, soweit es zur Begriindung von actio geeignet ist», ävensom Bekker: Consumption s. 43 ff. och Aktionen s. 338 f. D. XLIV:2: 12—14. 109 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=