Eadem res? 43 kunde utgöra iudicium legitimumd”® Om en bifallande dom var materiellt riktig, kunde man visserligen liksom förut räkna med att sakrätten omskapats och fastställts i ny form. Men med ett påstående därom kunde käranden sedermera icke avvärja en vindikation från svarandens sida. Domen i formularprocessen kom nämligen att få samma verkan mot honom som mot tredjeman i legisactionsprocessen. Å andra sidan: om kärandens talan ogillades, kunde varken svarandens äganderätt fastställas eller kärandens äganderätt övergå på svaranden, ty denne förde ingen egen talan. Om i ett sådant fall domen var materiellt riktig, fanns ingenting, som kunde konsumeras, ty processen hade då rört sig om en obefintlig rättighet. Var domen däremot oriktig, skulle en konsumtion ha medfört, att saken blev herrelös. Om domen var riktig eller oriktig kunde man naturligtvis aldrig med säkerhet veta.^°® I legisactionsprocessen hade detta icke haft någon betydelse, ty där skapade domen alltid rätt, bortsett från det sällsynta fallet, att saken ägdes av tredjeman. Av domen i formularprocessen kunde man däremot inte få något auktoritativt besked om vem äganderätten i själva verket tillkom. Svaret på denna fråga berodde på om domen var riktig eller oriktig. Det synes icke omöjligt, att man sökt finna en utväg ur dessa svårigheter i teorin, att endast actio ansågs bli konsumerad.^®" Utvecklingen av legisactionsprocessen in rem till formularprocess är även i övrigt höljd i dunkel.^®® Eftersom man vågat sig på att reformera förfarandet, är det emellertid troligt, att processens ursprungligen magiska karaktär trätt så mycket i bakgrunden, att rent praktiska överväganden blivit utslagsgivande. Och hur det än förhåller sig med konsumtionen, är så mycket klart, att någonting annat än konsumtionsläran erfordrats för att i formularprocessen avvärja en ny rättegång, där svaranden från den första Se Pfluger s. 165. Jfr för det följande Bekker i SavZ Bd. 21 s. 350. Jag måste dock erkänna, att jag har svårt att förstå Hägerströms mening med en konsumtion, som endast verkar ope exceptionis. Verkan av actionskonsumtionen skall ju enligt Hägerströmvara, att actio nr 2 blir kraftlös. En möjlighet vore visserligen, att så skedde endast om motparten utnyttjade den exceptionskraft, som pretorns imperium kunde framskapa. Men om motparten försummade att tillse, att en exceptio infördes i formulan, visade det sig ju, att actio nr 2 så långtifrån var kraftlös, att den förmådde att utgöra grundval för en ny giltig dom. Om det gick lika bra att agera, vare sig actio var konsumerad eller ej, är det väl meningslöst att tala om konsumtion. Levy (s. 54) jämför actionskonsumtionen med en lex imperfecta. Levy citerar med gillande (s. 52 not 4) följande uttalande av Gradenwitz (s. 13): »sie (die Regel bis etc) leugnete nicht, dass ein zweites Mal verhandelt werden könne, sie verbot nur die zweite Verhandlung». I så fall förefaller det mig mindre stringent att sätta likhetstecken mellan ett sådant förbud och konsumtion av talemakten. Se Gradenwitz s. 20 och Kaser: RZ s. 109 samt vidare Levy-bruhl s. 323 ff. 106 107
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=