J. Robert Boman upplösning. Det är naturligt, att denna skillnad kom till synes även i processen. Domen i ett fordringsmål var främst en exekutionstitel, domen över en actio in rem innebar snarast ett befästande av rättigheten, förenat med vissa möjligheter att säkerställa dess fortsatta utövande.^®^ Sammanfattningsvis kan alltså påstås, att en sakrätt i legisactionsprocessens actio in rem verkligen själv konsumerades vid litis contestatio, att den därvid liksom fordringsrätterna övergick i ett mellanstadium, samt att den genom domen antingen omvandlades till en ny och verksammare gestalt eller också helt upplöstes. I det senare fallet ersattes den med en helt ny rättighet för motparten. Resonemanget förutsätter emellertid, att rättigheten verkligen införts i processen. Låt oss antaga, att A och B tvistade om äganderätten till en sak, som rätteligen tillhörde C. Vilken av parterna som än vann processen, erhöll denne ändå icke äganderätt genom domen, och C bör ha varit oförhindrad att i sin tur söka vindicera saken från vinnaren. Ty C:s äganderätt kunde icke genom A:s och B:s handlande realiseras i rättegången, och dessas agerande blev därför tomt och kraftlöst.^®^ Om emellertid C icke gjorde något anspråk gällande, fanns det ingen anledning att räkna med annat än att den vinnande parten, t.ex. A, verkligen blivit ägare. I formularprocessen saknades den dubbelsidighet i processandet, som utmärkt legisactionsprocessen in rem.^”^ Med en formula petitoria gjordes endast kärandens äganderätt gällande. Motparten var här endast svarande och förde ingen självständig talan. Detta hade till följd, att svarandens eventuella äganderätt icke infördes i processen. Därför kunde den naturligtvis ej heller konsumeras. Om alltså saken i själva verket tillhörde svaranden men käranden likväl vann processen, bestod alltjämt svarandens äganderätt. I så fall kunde icke äganderätten övergå på käranden genom domen. Det är troligen ett sådant resonemang, som förklarar, varför formularprocessen icke ansågs kunna skapa äganderätt ex iure Quiritium, och icke, som Pfluger vill hålla före, att formularprocessen in rem ej Jfr Andreev s. 55. En svaghet i systemet var visserligen, att, om den förlorande parten fått behålla saken under processen men ej överlämnade den till vinnaren, domen ej var exigibel annat än eventuellt genom självtäkt. En viss garanti för att saken återlämnades hade den vinnande dock i de borgensmän, som med personligt ansvar åtagit sig att verka härför (se Kaser: RZ s. 89 f.). I formularprocessen kunde svaranden, om käranden i stället för en ren fastställelsetalan utverkat en formula petitoria, dömas att utge en penningsumma, försåvitt han inte återställde saken (a.a. s. 254 f.). I efterklassisk tid slutligen kunde saken uttagas vid exekution (se a.a. s. 514 och Wenger s. 303). Levy-Bruhl (s. 78) anser, att i den äldsta formen av legisactionsprocess frågan om äganderätten avgjordes med verkan mot alla. Jfr Kaser: AJ s. 104 ff. För något senare tid se Kaser: RZ s. 71. Jfr för det följande Gradenwitz s. 23. Ej heller sponsionsförfarandet var dubbelsidigt, se Kaser: RZ s. 76 f. och 254. Se Pfluger s. 153 ff., jfr D. VI: 2: 3. 42 104 101 102 103 104
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=