Eademres? 41 Om saken före processen ägts av A men vindicerats och vunnits av B, måste B genom domen ha erhållit quiritisk (dvs. full civilrättslig) äganderätt till saken.^^ Att så måste ha varit förhållandet framgår med all önskvärd tydlighet därav, att man använde processen som ett smidigare medel för äganderättsöverföring. In iure cessio var en skenprocess, där ena parten vindicerade en sak från den andra, som teg och samtyckte.®^ För att fylla sin funktion måste in iure cessio ha skapat quiritisk äganderätt, därest vindikantens motpart verkligen varit sakens ägare.^® Detta måste innebära, att sådan äganderätt även uppkom genom fullständig vindikationsprocess. Annars skulle ingen ha kunnat komma på den tanken att överföra äganderätt genom skenprocess.®' Men om B genom den materiellt oriktiga domen i legisactionsprocessen förvärvade äganderätten till den omtvistade saken, följer därav, att A:s äganderätt måste upplösas, ty saken kunde icke samtidigt ägas av både A och B.®® Om nu den orättmätige ägaren kunde åberopa den materiellt oriktiga domen som äganderättstitel, borde väl den rättmätige ägaren med desto större rätt kunna stödja sig på en riktig dom. Han behövde ju eljest bara påstå, att motparten före processen varit rätt ägare, och att dennes äganderätt genom domen övergått på honom. Man måste därför antaga, att sakrätten liksom fordringsrätten genom litis contestatio i legisactionsprocessen uppfordrades till en högre grad av aktualitet, att rättigheten därmed upphörde att existera i sin förutvarande skepnad, samt att den helt upplöstes genom en oriktig dom. Orsaken till sakrättens särställning i processen var icke den, att sakrätten riktade sig mot alla, ty sakrätten var enligt romersk uppfattning icke en rätt gentemot personer utan rätt över en sak.®® Fastmer torde den principiella skillnaden mellan sakrätter och obligationsrätter ha bestått däri, att det med actio in personam eftersträvades en likvidering av rättigheten, medan actio in remavsåg att trygga rättighetens fortsatta bestånd och giva en ny grundval för dess utövande. Detta hänger naturligtvis samman med den grundläggande civilrättsliga skillnaden mellan fordringsrätter och sakrätter. Obligationsrätten innebar ett dare facere prjestare oportere, medan sakrätten icke innefattade någon rätt gentemot annan, att denne skulle företaga sig någon handling.^®® Fordringsrätterna åsyftade sålunda enligt sin konstruktion ytterst en handling, varigenom de skulle komma att upphöra, medan sakrätterna icke på samma sätt buro fröet till sin egen Jfr avfattningen av de rituella orden, not 32 ovan. Processkaraktären bestrids av Levy-Bruhl men erkännes av de flesta forskare. Se häromKaser: AJ s. 104 med not 5 och RZ s. 54 not 17. Se Hägerströms. 516, Kaser: AJ s. 104 och RZ s. 92 samt Sohm s. 56. Jfr Pfluger i SavZ Bd. 43 s. 156. Jfr beträffande in iure cessio Sohm s. 56. ®* Se Kaser: RP s. 224 och Andreev s. 55. A.m. Cornil s. 40. *®® Se Hägerström s. 22 f. 98
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=