J. Robert Boman 40 skäl däremot särskilt anfört sakrättens egenskap att kunna göras gällande gentemot alla.®^ Det kunde inte antagas, har man menat, att A, som fått sin vindikationstalan gentemot B ogillad, därmed också skulle ha förlorat möjligheten att vindicera saken från C eller D. Det förefaller mig dock, som skulle man här alldeles ha förbisett, att en actio in rem icke ansågs riktad mot motparten utan mot den omtvistade saken själv.®® Man agerade icke de re utan in rem. Med utgångspunkt häri och i den allmänna konsumtionsgrundsatsen, att actionskraften genom agerandet förbrukades,®' och att de uttalade magiska orden icke kunde med någon verkan är det icke onaturligt att hålla före, att samma person icke 88 upprepas, kunde två gånger med legis actio vända sig mot samma sak. Den sak, som en gång utan framgång attackerats, lät sig ej ånyo angripas. Man beakte i detta sammanhang, att i legisactionsprocessen det omtvistade föremålet självt ®® måste företes inför pretorn och sålunda utgjorde det påtagliga objektet för parternas vindicerande handlingar.®® Detta torde i hög grad ha medverkat till att minska olägenheterna av äganderättens konsumtion. Den omtvistade sakens närvaro samt den omständigheten, att det faktiska innehavet utgjorde motpartens passivlegitimation,®^ måste ha betytt, att den förlorande parten i regel icke kan ha haft anledning att senare vända sig mot tredjeman.®“ Och vidare: även om den förlorande i och för sig skulle ha sådan anledning, uteslöts hans möjlighet därtill genom domen. I legisactionsprocessen in rem uppträdde båda parter som vindikanter. Förlorade den ena, så vann den andra, och därmed var den förlorande sin eventuella äganderätt förlustig. Även om det skulle förhålla sig så, att actionskraften konsumerades icke blott gentemot motparten utan helt och hållet, kan man emellertid invända, att detta icke innebar, att rättigheten själv gick under. Här bör man emellertid ha i åtanke vad som anförts omdomens rättsgestaltande effekt.®® Se Hägerströms. 517 f.. Levy s. 51 och Liebs s. 181. De enda, som på allvar ifrågasatt, om icke rättigheten själv konsumerades, är, såvitt jag vet, Pfluger i SavZ Bd. 43 s. 157 och Andreev. Jfr även Kaser: AJ s. 104 ff. Andreev (s. 54 f.) hävdar, att äganderätten konsumerades. Hans arbete är emellertid skrivet på bulgariska, och argumentationen i den franska resumén är så knapphändig, att den knappast övertygar. Man agerade cum ej contra motparten, se t.ex. Wenger s. 78 not 2 och Gaius IV; 89. ®® Se ovan s. 31. Jfr Andreev s. 55. ®’ Se Hägerström s. 304. Jfr SoHM s. 661 med not 2. A.m. Liebs s. 170 f. Eller vid fastigheter en symbolisk del därav. Se Kaser: RZ s. 69 och 74. ®® Se Gaius IV: 16 ff. och Kaser: RZ s. 69. Se SoHM s. 309 f. noten samt D. 6: 1: 9. Se även Levy-Bruhl s. 35 f. och 38. ®- För tiden fram till domen förordnade pretorn om vem som skulle besitta saken. Denne fick emellertid ställa borgensmän (praides), vilka skulle garantera, att saken kunde utlämnas, om parten ifråga förlorade målet (se Wenger s. 121 och Kaser; RZ s. 73). ®® Se Hägerströms. 516 ff. samt Kaser: AJ s. 102 och RZ s. 93. 88 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=