39 Eadem res? Svaren på dessa frågor ha i hög grad varierat.®^ Det kan inte komma ifråga att inom ramen för denna allmänna orientering lämna någon mera ingående redogörelse för och kritik av de olika teorierna eller att framlägga någon vidlyftigare argumentation för en avvikande uppfattning. Utgångspunkten för alla försök att klarlägga processkonsumtionen i legis actio in rem måste vara Gaii direkta uttalande därom i IV: 107: »qua de re actum semel erat, de ea postea ipso iure agi non poterat». Man måste vidare med Hägerström antaga, att ipso-iure-konsumtionen alltid gällde civilrättsligt, och att domaren ex officio hade att beakta denna, försåvitt pretorn överhuvudtaget tillät, att målet togs upp. Vid upprepad actio in personam de eadem re med formula in ius concepta skulle domaren ex officio beakta konsumtionen, eftersom käranden i det senare målet icke längre kunde påstå dari mihi oportere. Det närmast motsvarande vid actiones in rem, t.ex. en vindikationsprocess, skulle vara, att partens äganderätt konsumerades, och att parten i en senare rättegång icke kunde göra gällande rem meam esse. Att äganderätten själv skulle gå under i processen har dock allmänt ansetts fullkomligt orimligt, och man har som Sålunda förklarar Keller utifrån sin novationsteori skillnaden mellan actiones in rem och actiones in personam därmed, att sakrätter icke kunde noveras (se Keller s. 117 ff. och Keller-Wach s. 303 f.). Skillnaden mellan legisactionsprocessen och formularprocessen vore rent formell. I intet fall konsumerades vid actio in rem annat än »das persönliche Eigentumsklagerecht» (Keller s. 119 not 9). Bekker, som —ehuru med annan terminologi —är ense med Keller om objektet för konsumtionen (se Consumption s. 48 f. jämfört med s. 46 samt i SavZ Bd. 21 s. 347), erkänner skillnaden mellan konsumtionens verkningar i de båda processarterna. Bekker anser, att förklaringen därtill måste vara den, att »im legisactionsprocesse das ’quando tu iniuria vindicavisti’, im formulärprocesse aber das dingliche recht selber, ’rem Agerii esse’, die bedingung des urtheils biidete» (se Consumption s. 282). Wlassak, som visat, att romarna icke räknat med något till sakrätten anknutet anspråk, förklarar, att vid sådant förhållande det vid actiones in rem inte funnes någonting, som kunde vara föremål för en konsumtion (SavZ Bd. 33 s. 88 f.). Levy räknar vid actiones in rem med konsumtion av actio (s. 52). Någon ipsoiure-konsumtion i den mening, vari termen ovan använts, hade aldrig förekommit vid actiones in rem (s. 52 not 5), utan Gaii ord finge så tydas, att pretorn i legisactionsprocessen hade att avvärja en actio nr 2 genom denegatio actionis (s. 52). Frågan om saken vore res iudicata eller ej hade i formularprocessen överlåtits till domaren att avgöra. Denegatio hade via prjescriptio utvecklats till exceptio (s. 53 f.). Enligt Hägerström konsumerades den civilrättsliga actionskraften (s. 304), och skillnaden mellan legisactionsprocessen och formularprocessen skulle förklaras av den senare rättegångsformens struktur (s. 306). Domaren måste bifalla käromålet, om han fann ’rem Ai. esse’, ty intet i formulans intentio berättigade honom till att taga hänsyn till den konsumerade actio. ’Wenn die intentio an sich volle Giiltigkeit hatte, aber die zivile Aktionskraft konsumiert war, konnte letzteres nur durch eine exceptio in der formula beriicksichtigt werden». Fullt övertygande är väl detta icke. Om agerandet var kraftlöst, är det väl inte otänkbart, att domaren trots formulans avfattning kunnat betrakta det som en nullitet. Se Hägerströms. 305 samt Kaser: AJ s. 115 f. Exceptioner fanns ju ej heller, som Gaius påpekar, förrän i formularprocessen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=