J. Robert Boman För att förhindra ny dom måste svaranden därför tillse, att en exceptio iudicatas vel in indicium deducts infördes i formulan. Ser man till det praktiska resultatet, kan det därför vara skäligen likgiltigt, huruvida någon konsumtion förekom eller ej. Det kan alltså knappast ha varit möjligt att, i det nu berörda fallet, av konsumtionen härleda ett förbud mot ny rättegång om samma sak. Ett generellt förbud fanns emellertid i regeln »bis de eadem re ne sit actio», som visserligen var ett kort uttryck för konsumtionsprincipen."® Det kan likväl ha legat nära till hands att analogivis tillämpa regeln vid formula: in factum conceptas. Dock måste det medges, att många actiones in factum—särskilt de i ediktet upptagna — gåvos så regelmässigt, att det med tiden kan ha tett sig naturligt att betrakta det åberopade händelseförloppet som en rättighet, en obligatio honoraria."® Denna kunde mycket väl ha tänkts vara utrustad med en konsumerbar talemakt. Vad därefter angår konsumtionsförutsättningen nr 2, utgjorde iudicium legitimum det enda rättegångsförfarande, varigenom en civil rättighet kunde aktualiseras till högre potens.”' Med iudicium imperio continens kunde en civilrätt icke rätteligen göras gällande. I detta senare fall infördes rättigheten icke i processen.'® Actio, dom och exekution voro beroende på pretorns imperium,"® och de i rättigheten inneslutna möjligheterna härtill blevo icke förbrukade. Omkäranden senare ville göra bruk av dessa möjligheter i iudicium legitimum, fanns icke något civilrättsligt hinder mot ny litis contestatio och ny dom. Men pretorn kunde genom sitt imperium hämma möjligheten att utöva en civil rättighet.®® På svarandens begäran kunde han därför bevilja införandet i formulan av en exceptio rei iudicata: vel in iudicium deducts. Återstår så skillnaden mellan actio in personam och actio in rem. Såsom tidigare framhållits, verkade i formularprocessen konsumtionen icke ipso iure vid actiones in rem i motsats till vad som kunde vara förhållandet vid actiones in personam. Varpå berodde detta, och varför fanns det härvidlag en skillnad mellan legisactionsprocessen och formularprocessen? Gaius är på denna punkt otvetydig: i legisactionsprocessen verkade konsumtionen alltid ipso iure.®^ Men vad innebar ipso-iure-konsumtionen för sakrätternas del? 38 Om förhållandet mellan regeln och konsumtionsprincipen se Kaser: RZ s. 59 f. med i not 50 anmärkt litteratur. Se Levy s. 55 f. och Kaser: RZ s. 231 ävensom ovan not 71. Jfr Liebs s. 179. "® Se Hägerströms. 308. Jfr Andreev s. 55. Se Wenger s. 46 f. Se Hägerström s. 308. Se även Jahr s. 69 och Andreev s. 54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=