Eadem res? 37 utan hänsyn till den första domen, om inte en särskild exceptio gav honom möjlighet till annat.®® Beträffande förutsättningarna för konsumtionens ipso-iure-verkan kan ifråga om villkoret formula in ius concepta sägas följande: Med en formula in factum concepta gjordes gällande icke en civil rättighet utan ett händelseförlopp, som av pretorn tillagts en ur hans imperium härflytande talemakt. Ett händelseförlopp eller ett faktumkan omöjligen konsumeras."® Ej heller äro vanliga fakta eller händelseförlopp utrustade med någon inneboende kraft att kunna realiseras i process. Före processförfarandet finns alltså ingenting, som skulle kunna konsumeras. Vill man överhuvudtaget tala om konsumtion vid actiones in factum, är det enda tänkbara föremålet härför den aktionskraft, som av pretorn tillädes det åberopade händelseförloppet, en aktionskraft som strax därpå förbrukades vid litis contestatio.^^ Nu är det tydligt, att en sådan konsumtion aldrig kunde verka ipso iure i en senare rättegång."- För att en ny rättegång om samma sak skulle kunna komma till stånd krävdes, att pretorn ånyo beviljade talemakt. Om pretorn gjorde detta, och därtill var han oförhindrad,"^ skapades en ny aktionskraft,"^ som var en helt annan än den som förut konsumerats. Det i formularprocessen ursprungligaste förfarandet torde ha varit, att en pra:scriptio infördes i början av formulan med instruktion för domaren att först undersöka, om frågan tidigare varit föremål för process. Fann domaren, att så var fallet, kom det ej till någon förhandling om huvudsaken. Innebörden av en prxscriptio torde nämligen ha varit, att litis contestatio ingicks med ett visst förbehåll, d.v.s. att processens giltighet gjordes beroende av ett villkor. Ur prtescriptiones torde sedan exceptio ha vuxit fram. Se Wlassak i SavZ Bd. 33 s. 81 ff. Jfr Keller s. 118 med not 8. '* Såväl Hägerström som Levy antaga konsumtion av actio vid actiones in factum (se Hägerström s. 306 och Levy s. 55 f.). Levy framhåller, att man åtminstone sedan Julianus erkänt en obligatio honoraria, men att konsumtionsläran inte avpassats därefter. Hos Gaius finnes dock inga antydningar om en honorarrättslig obligation. Hade Gaius räknat med en sådan, skulle han ha uttryckt sig annorlunda i IV: 46. Därav synes framgå, att med en formula in factum concepta icke intenderades en rättighet utan ett händelseförlopp (quod factumest). Jfr emellertid Kaser: AJ s. 95 f. och även Liebs s. 171. Se Wenger s. 152: »Hier gibt es keine ipso iure befreiendc Tatsachc, da uberhaupt nicht auf ius . . . Bezug genommen wird.» Kleinschrod (s. 108) definierar konsumtionen vid actiones in factum sålunda: »insoweit der Magistrat ein beziigliches Faktum als rechtswirksam anerkennt, kann es mit Klage geltend gemacht werden, aber nur einmal». Gåve pretorn emellertid en ny actio i en senare rättegång om samma sak, kunde ny dom förhindras endast genom exceptio rei iudicata:. Därav följer, att actio nr 2 icke kan vara kraftlös, icke en nullitet. Pretorn hade alltså möjlighet att skapa nya actioner utan hinder av att actio tidigare givits på samma grund. Hägerström menar, att pretorn i indicium legitimum kunde skapa »im eigentlichen Sinne zivile Aktionskräfte», även när formulan var in factum concepta (s. 317 ff.). Detta strider naturligtvis mot principen »prstor ius non facere potest», vilken Hägerström utan vidare påstår icke gälla i detta hänseende. Jfr Kaser AJ s. 96 not 27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=