J. Robert Boman att pretorn beviljade införandet av en exceptio i formulan. Gaius tilllägger, att i legisactionsprocessen konsumtionen alltid verkat ipso iure. I formularprocessen inträdde emellertid sådan verkan endast om samtliga tre förutsättningar förelågo, nämligen indicium legitimum, formula in ius concepta och actio in personam.Omkonsumtionens verkningar kan man ur Gaii framställning utläsa följande: Vid konsumtion ipso iure upplöstes den obligation, som gjorts gällande, och omvandlades på sätt ovan antytts.®^ Om käranden därefter kallade svaranden inför pretorn med avsikt att ånyo realisera samma obligation, kunde svaranden utan risk inlåta sig på litis contestatio och låta målet föras vidare till domaren.®® Denne, som i formulan instruerats att utdöma det belopp, som svaranden befanns dare oportere, måste ju finna, att detta dare oportere inte längre existerade, och därför ogilla käromålet.®' Om emellertid alla konsumtionsförutsättningar icke förelegat i det första målet, måste domaren i den senare rättegången finna, att rättigheten fortfarande existerade. Eftersom han var bunden av formulans avfattning,®*^ skulle han då vara tvungen att döma 36 Hägerströms. 301 not 1 med kritik av avvikande åsikter hos Gradenwitz och Levy. Jfr härtill Kaser; RZ s. 60 not 51. »Zur exceptio . . . gehörte das, was zu Gunsten des Beklagten anzufiihren war und nicht das Vorhandensein des klägerischen Rechtes, bezw. das behauptete Faktum beriihrte» (Hägerström s. 306). Se även Wenger s. 145 ff. samt Kaser: AJ s. 73 f. och RZ s. 193. Hos Gaius III: 180—181 omnämnes endast villkoret indicium legitimum. Skillnaden mellan de två citerade styckena får sin förklaring därav, att Gaius i kapitel III uteslutande behandlar obligationer. De två övriga villkoren äro därmed nödvändigtvis uppfyllda. En fordringsrätt kan göras gällande endast med en actio in personam. Realiseras i processen en obligation, blir formulan alltid in ius concepta. Häri såg Keller, som först drog fram i ljuset den sedan länge bortglömda konsumtionsläran, en novation av obligationen av en art, liknande den som förekom inom civilrätten (s. 88 f.). Keller ansåg till och med, att novationsprincipen vore det väsentliga, så att konsumtionen endast vore ett resultat därav (se t.ex. s. 117 f., där omfattningen av konsumtionen bestämmes efter möjligheten till novation). Även Wlassak ser i obligationens processuella omvandling en novation (se Prozessgesetze II s. 355 och LK s. 57 not 1). Redan Bekker anförde dock vägande invändningar mot novationsteorien (se Consumption s. 9 ff.), vilken även avvisas av Hägerström (s. 320 f. not 1). ®® I klara fall torde pretorn ha avstyrt vidare processande genom att denegare actionem (se Wenger s. 126 f., Levy s. 57 not 3, Kaser: AJ s. 116 och Jahr s. 68). Liebs (s. 179) påpekar, att denegatio icke var bindande för framtiden. Om denegare actionem se senast Lindblom: Processhinder s. 44 f. och 54. ®' Se Wenger s. 169 och Kaser: RZ s. 229. Si paret N. Negidium A. Agerio sestertium X milia dare oportere, sestertium X milia condemnato, si non paret, absolvito. — Si paret fundum q.d.a. ex iure Quiritium Ai.Ai. esse, neque eum Ns.Ns. Ao.Ao. arbitratu tuo restituet, quanti ea res erit, Nm.Nm. Ao.Ao. condemnato, si non paret, absolvito. 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=