Eadem res? 35 kunna likna obligationen vid en tändsticka, där tändsatsen motsvarar actio. Har tändsatsen en gång antänts, är den därmed för alltid förbrukad. Också själva stickan förtäres av lågan men fyller därigenom sin funktion att ge eld. Vad härefter angår sakrätterna gällde däremot, att det efter formulärprocessens införande var actio som ansågs vara konsumtionens föremål, medan rättigheten själv kvarstod intakt.®^ Härom dock mera nedan. Den främsta källan för vår kännedom om den romerska processkonsumtionen, dess förutsättningar och verkningar är Gaii framställning i hans Institutiones, där det heter:®^ »Tollitur adhuc obligatio litis contestatione, si modo legitimo iudicio fuerit actum: nam tunc obligatio quidem principalis dissolvitur, incipit autem teneri reus litis contestatione: sed si condemnatus sit, sublata litis contestatione incipit ex causa iudicati teneri, et hoc quia apud veteres scriptum est ’ante litem contestatam dare debitorem oportere, post litern contestatam condemnari oportere, post condemnationem iudicatum facere oportere’. Unde fit ut si legitimo iudicio debitum petiero, postea de eo ipso iure agere non possim, quia inutiliter intendo DARI MIHI OPORTERE, quia litis contestatione dari oportere desiit. Aliter atque si imperio continenti iudicio egerim, tunc enim nihilo minus obligatio durat, et ideo ipso iure postea agere possum, sed debeo per exceptionem rei iudicata: vel in indicium deduct^e summoveri.» »Et si quidem imperio continenti iudicio peractum fuerit, sive in rem sive in personam, sive ea formula qu:E in factum concepta est, sive ea qu:E in ius habet intentionem, postea nihilominus ipso iure de eadem re agi potest; et ideo necessaria est exceptio rei iudicata: vel in indicium deduct:e. Si vero legitimo iudicio in personam actum sit ea formula qua; iuris civilis habet intentionem, postea ipso iure de eadem re agi non potest, et ob id exceptio supervacua est; si vero vel in rem vel in factum actum fuerit, ipso iure nihilominus postea agi potest, et ob id exceptio necessaria est rei iudicatx vel in indicium deductac. Alia causa fuit olim legis actionum: nam qua de re actum semel erat, de ea postea ipso iure agi non poterat nec omnino ita, ut nunc, usus erat illis temporibus exceptionum.» Gaius skiljer sålunda mellan de fall, där konsumtionen verkade ipso iure,^’- och demdär en ny domöver samma sak kunde hindras blott genom 60 För att icke även rätten till de kvarvarande posterna skulle konsumeras, krävdes i detta fall och liknande, att litis contestatio uttryckligen inskränktes till att avse det förfallna. Detta skedde genom en prxscriptio i formulan, i det nämnda fallet ea res agatur cuius rei dies fuit. Se Gaius IV: 131—131 a. Keller s. 258, Keller-Wach s. 204 ff., Bekker: Aktionen s. 343 ff. och Wlassak i SavZ Bd. 33 s. 102 f. Se Hägerströms. 306 och Levy s. 70 f. Nedan s. 42 f. Gaius III: 180—181 samt —det senare stycket —IV: 106—108. *- »Ipso iure kann nnr bedeuten, dass die Priifung des Daseins der Konsumtion zum officium des Richters gehört» (Hägerström s. 305). Men detta får väl anses gälla blott det fallet, att pretorn tillåtit en andra rättegång, se Kaser: R2 s. 60 och Andreev s. 54. — Om innebörden av ipso iure agi non potest=»die (neue) Aktion war kraftlos», se
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=