J. Robert Boman 34 ögonblick.®^ Därmed hade det första stadiet i rättighetens realiserande inträtt, rättigheten hade därigenom övergått i actio.®^ Enligt det ursprungliga betraktelsesättet hade rättigheten utvecklats till en högre potens.^^ I samma ögonblick upphörde den också att existera i sin ursprungliga form. Denna tanke, som mest utpräglat gäller vid realiserandet av fordringsrätter, möter oss i det gamla talesätt, som bevarats oss genom Gaius:^^ »ante litemcontestatam dare debitorem oportere, post litern contestatam condemnari oportere, post condemnationemiudicatum facere oportere». Den obligation, som gjordes gällande, omvandlades vid litis contestatio till en kärandens rätt gentemot svaranden på att denne skulle underkasta sig rättegången. Därefter fanns inte längre den ursprungliga obligationen med innehållet dare oportere, den betraktades som konsumerad. Rättigheten condemnari oportere konsumerades i sin tur genom domen och uppgick vid bifallande dom i kärandens med exekutionsmöjligheter försedda rättighet på att svaranden skulle prestera det utdömda beloppet.^^ Hägerström anser visserligen, att det strängt taget vore den i obligationen latenta actionskraften som vore konsumtionens omedelbara föremål.^*’ Denna kraft kunde endast en gång bringas till utlopp och var därefter förbrukad, »bis de eadem re ne sit actio».®’ Då obligationen emellertid helt och hållet uppgick i den framkallade actionen, synes man lika väl kunna tala om konsumtion av själva rättigheten.®® Man skulle Se Wenger s. 118 och Wolf s. 36 med not 112. ®- Se Hägerström s. 307. Se a.a. s. 517. Gaius III: 180. Se Hägerström s. 517. — Formularprocessens fullgörelsedom måste alltid lyda på ett penningbelopp (se Wenger s. 135 f.). Se Hägerström s. 307: »die Konsumierung der zivilen Aktionskraft wurde hier eine Konsumierung des Rechtes selbst». Levy (s. 56) anser tvärtom, att »die actio ( =Klagrecht) infolge Konsumption der obligatio . . . konsumiert (wird)». Även Liebs menar, att det var rättigheten som konsumerades (s. 180). Levy stöder sig på bl.a. ett uttalande av Gaius (IV: 131 a), där det heter: »obligatio . . . consumitur, ut . . . nulla supersit actio». Av Gaii framställning av konsumtionen (citerad nedan s. 35) får man också närmast det intrycket, att det var obligationen själv som var det direkta och omedelbara föremålet för konsumtionen. Levy anför emellertid åtskilliga ställen, som omnämna consumere actionem (s. 65 ff.). Det förefaller ingalunda omöjligt, att en förskjutning av uppfattningen ägt rum från konsumtion av rättigheten till konsumtion av actio. Jfr nedan s. 38. ” Se Hägerström s. 304 f. Se Goldschmidt s. 46. — Det är att märka, att obligationen i sin helhet konsumerades, även om käranden endast yrkat en del, försåvitt icke inskränkningen kom tydligt till synes i formulan. Detta var lätt vid krav på bestämda belopp, ty då framgick begränsningen redan av beloppets storlek. I andra fall däremot, t.ex. när olika poster förföllo till betalning vid olika tider och borgenären ville kräva den förfallna delen, brukades en formula med incerta intentio (quidquid paret Nm.Nm. Ao.Ao. dare oportere).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=