J. Robert Boman det in iure. Vad litis contestatio egentligen inneburit är starkt omstritt. Enligt en åsikt skulle litis contestatio i legisactionsprocessen ha omfattat det egentliga lege agere, uttalandet av actionens högtidliga ord samt utförandet av de symboliska handlingarna.^^ Vid äganderättstvister (rei vindicatio) påstod sålunda ena parten enligt ritualet, att den omtvistade saken tillhörde honom,varpå motparten gjorde samma sak.^^ På liknande sätt torde parterna ha uppträtt vid arvstvister (hereditatis petitio).^^ Vid actiones in personam torde sådana dubbla rättspåståenden ej ha förekommit, utan det är troligt, att motparten i stället högtidligen förnekade existensen av den rättighet, som gjordes gällande.^® Något egentligt yrkande fanns sålunda ej. I stället företog parterna i legis actio sacramento, den mest kända typen av process, en processhandling, kallad sacramentum, som kan ha varit en högtidlig ed, vari de befäste riktigheten av sina påståenden vid äventyr av högre makters förbannelse, vilken måhända kunde avvärjas genomen offergåva.^®Denna torde senare, då den religiösa karaktären hos legisactionsprocessen trätt mera i bakgrunden, ha fått gestalt av en vadesumma,®^ vilken deponerades eller utfästes av borgensmän. Domaren hade sedan att avgöra, vilkendera partens vad som var »iustum» och vilkenderas »iniustum».®® Den vinnande återfick därefter sin vadesumma, medan den förlorandes tillföll statskassan. Enligt en annan men starkt kritiserad åsikt skulle litis contestatio i legisactionsprocessen icke ha avsett hela det rituella agerandet utan endast slutfasen däri, nämligen att vardera parten med orden »testes estote» kallade på sina processvittnen.^® s. 30 omnämnd litteratur samt Kaser: RZ s. 23 f. Som mellanstadium tänker sig Wolf (s. 32 f.), att pretorn utövat hela rättskipningen. Se Wlassak: LK s. 81, Wenger s. 118, Kaser: RZ s. 57 ff. och Meylan s. 86 noten. Gaius IV: 16: »Hunc ego hominemex iure Quiritiummeum esse aio». Se Wenger s. 120 f. samt Levy-Bruhl s. 49: »Il n’y a — ä proprement parler — ni demandeur, ni défendeur». Wolf (s. 23) vill uppfatta båda parterna som kärande. Se Kaser: RZ s. 69 f. och Karlova s. 88. Se Wenger s. 120, Kaser: RZ s. 65, Karlova s. 112 samt Levy-Bruhl s. 87. Se Levy-Bruhl s. 65 ff., Kaser: AJ s. 13 f. och RZ s. 61 f. Den förre uppställer för den äldsta tiden den hypotesen, att vardera parten offrade ett djur, varefter makternas utslag om vem som hade rätt kunde utläsas ur djurens inälvor. Härtill Kaser: RZ s. 62 f. not 19. Se Wenger s. 119 f., Kaser: RZ s. 61, Wolf s. 41, Keller-Wach s. 57 ff., Girard s. 1046 f. och Levy-Bruhl s. 73. Se Wenger s. 197 f. och Girard s. 1049. Om innebörden av iustum resp. iniustum se Hägerström s. 567. Levy-Bruhl (s. 60) framhåller, hurusom det avgörande i den allra äldsta processen vore »la véracité, la crédibilité des plaideurs». Enligt Wolf bara käranden (s. 34). Wolf själv (s. 36 f.) återfaller på Kellers åsikt, att litis contestatio helt enkelt betecknade avslutandet från parternas sida av förfarandet in iure. Se Jahr s. 73 jfr. Levy-Bruhl s. 190 och 192. Om vittnenas ursprungliga funktion 32 38
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=