Eadem res? vilka en civilrätt gjordes gällande med någon av civilrätten icke tillåten modifikation.-^ I formularprocessen funnos två arter av process, indicium-- legitimum och indicium imperio continensr^ Det senare var en rättegång, som icke uppfyllde de villkor, som krävdes av lagen.-^ ludicium imperio continens hade därför icke kraft att inverka på det civila rättsläget,-^ och det var för sin giltighet helt beroende av pretorns imperium.^® I detta sammanhang bör vidare erinras om skillnaden mellan actiones in rem och actiones in personamP Genom de förra realiserades en sakrätt, genom de senare en fordringsrätt.^® Det förtjänar att understrykas, att en actio in remännu i klassisk tid uppfattades som riktad mot den omtvistade saken själv, ej mot motparten.-” Det återstår att behandla innebörden av ytterligare ett begrepp, som kommer att användas i det följande, nämligen litis contestatio. Som bekant uppdelades såväl den gamla legisactionsprocessen som dess efterföljare formularprocessen i två avsnitt, förfarandet in inre inför pretorn och förfarandet apnd indicemP Litis contestatio utgjorde slutpunkten i förfaran31 Se Kaser: RZ s. 250 not 6. Actioner av sistnämnt slag voro de, där pretorn tillät annan part än den i civilrätten förutsatta, t.ex. vid för civilrätten okänd cession, samt de s.k. actiones ficticite, där pretorn i formulan fingerade, att ett av civilrätten fordrat faktum, t.ex. hävd, förelåg eller icke förelåg (se Wenger s. 150 f. och Kaser; RZ s. 253). -- ludicium kan ursprungligen ha varit liktydigt med peregrinprocess i motsats till actio, som skulle ha varit de romerska medborgarnas egen process. Inom peregrinprocessen erfordrades en instruktion för domaren om hur han skulle döma, ty lagen, ius civile, gällde ju uteslutande för cives. Detta kan anföras som argument för åsikten, att formulasystemet uppstått just i peregrinprocessen, och kan i sin tur förklara, att ordet iudicium ofta användes i betydelsen formula. Se härom Wlassak: Prozessgesetze II s. 51 ff. och SavZ Bd. 42 s. 412 f., ävensom Kaser: AJ s. 355 och RZ s. 4. Jfr Jahr s. 90. Eller iudiciumquod imperio continetur; se Gaius IV: 103—107. Dessa villkor voro: romerskt medborgarskap för parter och domare, processens lokalisering till Rom eller inom första bannmilen därutanför (jfr Hägerström s. 304 not 2) samt en enda domare. Se Gaius IV: 104 samt Kaser: AJ s. 93 f. och RZ s. 116. Se Hägerströms. 317 f.: »lud. leg. ist ein iudiciumiustum, indem es die Entstehung einer neuen, im höchsten Sinne zivilen Rechtslage veranlasst, während das iud. imp. continens gar nicht auf die zivile Rechtslage einwirkt». Se Wenger s. 25 f., Keller-Wach s. 225 och Kaser: RZ s. 270 med not 25. — Utvecklingen medförde småningom vissa modifikationer beträffande indelningen i iudicium legitimumoch iudicium imperio continens (se Kaser: AJ s. 93 f.). Härom se Hägerström s. 21 ff. Enligt SoHM (s. 687) brukades actiones in remockså för statusfrågor o.d. Se Hägerström s. 295, Wenger s. 154 och Sohm s. 309 noten. Jfr Girard s. 1081 samt Jahr s. 221. Eller förfarandet in iudicio. Om det missvisande i denna term se Wenger s. 181 not 1. Det kan tänkas, att förfarandet ursprungligen ej var uppdelat i två faser, utan att konungen då ensam utövade rättskipningen. Se härom Levy-Bruhl s. 28 ff. med i not 1 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=