Eadem res? Om läran om rättigheters individualisering och dess ursprung Av Professor J. Robert Boman Om vi tänker oss, att en domare vid en svensk domstol i dag ställs inför ett problem, om rättskraft i tvistemål eller frågan, huruvida en ändring av grunden för kärandens yrkande utgör en tillåten eller otillåten ändring av talan, konsulterar domaren först och främst lagtexten. Denna ger föga ledning. Den säger blott, att det avgörande är sakens identitet. Inom ramen för samma sak föreligger rättskraft och ändring av grunden är tillåten. Rör det sig om annan sak, blir det i princip ej fråga om rättskraft, men den ifrågavarande taleändringen är förbjuden. Domaren söker nu närmare ledning i rättegångsbalkens förarbeten. Av processlagberedningen får han veta, att det avgörande i främsta rummet vore, vilken sorts rättsförhållande som vore processföremål. Om det rörde sig om en obligatorisk förpliktelse, förändrades saken, när ny grund åberopades. Om andra anspråk uttalar sig processlagberedningen mycket vagt. I doktrinen från tiden för rättegångsbalkens tillkomst hävdas också, att det avgörande vore, om den omtvistade rättigheten var densamma eller ej. Därmed vore svaret på frågan visserligen icke med nödvändighet givet, ty åtskilliga modifikationer måste beaktas. Men utgångspunkten vore alltid läran om rättigheternas individualisering, och därvidlag gällde den huvudregeln, att fordringsrätter individualiserades genom bl.a. sin uppkomstgrund, medan absoluta rättigheter, bl.a. de flesta sakrätter, individualiserades genom art, innehåll och objekt men ej genomsin uppkomstgrund.^ Domaren vänder sig därefter till modern doktrin, där man emellertid inte fäster avseende vid individualiseringsläran utan resonerar på annat sätt. Antag nu, att domaren säger sig: Här skall vi inte döma efter Ekelöfs eller Olivecronas teorier utan efter svensk lag, och denna bygger enligt ^ Se Kallenberg: Svensk civilprocessrätt I s. 886 och 889.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=