Gösta Åqvist Lödöse synes ha existerat redan på 1000-talet av arkeologiska fynd att döma. Den finnes dock inte omnämnd i vare sig Harald Hårdrådes saga eller Magnus Barfots saga och överhuvud taget inte hos Snorre. Detta behöver givetvis inte ha någon större betydelse. Även om Snorre vistats i Västergötland som gäst hos lagman Eskil, har han givetvis ingen skyldighet att därför beskriva Västergötlands geografi. Men om nu Bj kan anses vara skriven ursprungligen för Lödöse, så uppstår frågan hur den svenska beteckningen bjärköarätt uppkommit. Närmast till hands ligger givetvis att häri se ett lån från de norska handelsplatsernas rätt biarceyiarréttr. Kunghälla blev enligt Snorre,^'^ närmast på grund av Sigurd Jorsalafares tillskyndan, den största handelsplatsen i Norge och det är naturligt att den i så fall måste haft en rättsordning, även om inte denna nu av oss är känd. Kungahällas uppgång skulle alltså infalla under Sigurd Jorsalafares regering (1123—1130) men dess storhetstid inte varat längre än till 1135. Ifråga om rättsordning för handelsplatser är det inte något tvivel om att Sigurd Jorsalafare visste om varifrån sådan kunde hämtas. Genom processen med Sigurd Hranason, som tidigare relaterats,®® kände han till den rättsordning, som tidigt etablerats för fångstplatserna i Nord-Norge och som därifrån spritt sig till och tillämpats å fiskelägen och köpstadsplatser utefter kusten och i fjordarna. Denna rättsordning omfattade inte bara en fångsträtt utan även en transporträtt till sjöss och har uppenbarligen kompletterats med eller hänvisat till annan lämplig rätt ifråga om missgärningar, äktenskap och alla de förhållanden i samhället, som blir nödvändiga att reglera när ett större antal människor kommer samman. Snorre talar endast om en ort med namnet Bjarkoy i Norge och denna ort är en av dem, som bildade centrum för den fångst, jakt och skatteuppbörd, vilka var Nord-Norges viktigaste näringsfång. Därför är det också rimligt och troligt att det är rättsordningen från denna ö, som givit namn åt biarkeyiarréttr. De näringar, som reglerades genom denna rätt är sedan desamma, som kommer att idkas i städerna och därmed kommer beteckningen på denna rätt att överflyttas på städernas speciella lagstiftning. Måhända hade man då också alldeles glömt bort den ursprungliga innebörden av denna beteckning. Att nära kontakt mellan orter vid en älv, i detta fall Göta älv, måste ha rått är uppenbart. Älven utgjorde gräns mellan två riken och trafikerades av bägge ländernas farande köpmän. Nära till hands måste det ha legat att den ena orten lånade lämpliga stadganden från den andra orten och att särskilt beteckningen på de för handelsorterna gällande 398 Magnussennenes saga kap. 19. »8 Ovan SS. 378—379.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=