Biarceyiarréttr och bjärköarätt mycket vanliga beteckningen på ett köpmannagille i en del engelska orter, såsom Abbotsbury och Woodbury i Devonshire med beteckningen St. Petersgille. Det är praktiskt taget omöjligt att av det bevarade materialet dra några slutsatser omdessa gillens betydelse för de norska städernas förvaltning. Under tider med svag kungamakt kan de ha betytt mycket medan under tider med stark och centraliserad statsmakt deras betydelse kan ha varit väsentligt mindre. Även det rättsliga området har former av »horror vacui». Peterskyrkornas uppgift att vara platser där köpmännens eder lämnades synes i viss mån vara beroende på att prästen i kyrkan var skyldig att hålla den tillgänglig liksom även lämplig bok å vilken eden kunde utföras. En parallell till dessa norska Peterskyrkor kan konstateras i Lödöse, där församlingskyrkan ännu i dag heter S:t Peter. Under .^Idre Bjarkö-Ret III redovisar utgivarna av NGL I ett Vidlöftigt Uddrag af Bjarköretten, efter Papirshaandskrifterne X. og Y. Detta utdrag är så omfattande att man kan ifrågasätta om här möjligen har förelegat ett förslag om en särskild lagstiftning för ett lagting i Hålogaland. Utdraget omfattar nämligen ingående bestämmelser ifråga om familjerätt, straffrätt, processrätt och den speciella art av rätt, som är förenad med det nordnorska fisket, där inte minst valfångsten intar en ekonomiskt framträdande plats. På åtskilliga ställen i Snorres Kongesagaer framgår att ett inte obetydligt nationalmedvetande hade utvecklat sig hos »de håleygske». De ländermän och hövdingar, som här residerade, voro mycket rika på grund av finnskatteuppbörden och valross- och säljakten samt givetvis för den centrala roll som fisket och särskilt möjligheten att torka fisken kom att få i det medeltida folkhushållet. Man behöver bara erinra om hur Knut den store av Danmark sökte kontakt med dessa hövdingar och vann dem för sin sak att ta honom till norsk kung. Sådana män som Hårek från Tjotta och Tore Hund från Bjarkoy gick i förbund med tröndernas ledare Kalv Arnesson från Egge jämte andra och åstadkom för Olav Haraldsson katastrofen vid Stiklastad.®^ över detta skall nu inte spekuleras. Det vidlyftiga utdraget må ha varit en del av en eventuell Hålogalandsrätt eller en stadsrätt för Nidaros, vilketdera kan vara svårt att avgöra, det har i varje fall varit en lagstiftning på över hundra paragrafer eller kapitel, där de processuella bestämmelserna intagit en framträdande plats. Många av stadgandena i 387 ®® Alexander Bugge: Studier over de norske byers selvstyre og handel for Hanseaternes tid, Kristiania 1899, s. 75 och s. 87. Olav den helliges saga kap. 221 och 228.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=