Gösta Åqvist enligt landsrätt inte ägde sin tillämpning i städerna. Problemet är alltför stort för att här annat än antydas, dessutom är det rättsliga materialet så pass sprött att det inte ger möjlighet till annat än ett sådant antydande. I det närmaste lika oklart är huruvida i de norska städerna en utveckling liknande de kontinentala ägt rum från urhs till civitas, med en från början endast för handelsplatsen gällande rättsordning jus fori till en för den självständiga och självförvaltande staden gällande jus civitatis.^^ Här beror det mera på kungens ställning till borgarna och huruvida de senare genom eder eller andra slag av förbund eller överenskommelser utövade förvaltning och rättsvård inom staden. Det allmänna intrycket av den norska hiarceyiarréttr och senare byloven är dock att den centrala regeringsmakten i form av kungens utövning av sitt ämbete har haft en dominerande betydelse, något som kan bero på den norske kungens rätt att kontrollera utrikeshandeln och tidvis också inrikeshandeln.^'^ Härav skulle kunna dragas den slutsatsen att de norska kungarnas betydelse för det norska stadsväsendets uppkomst och utveckling varit väsentligt större än landsfurstarnas på kontinenten, Henrik Lejonets möjligen undantagen. Man har alltmer på kontinenten uppmärksammat den form av sammanslutning mellan köpmän, som ägt rum i form av köpmansgillena, varigenom gillets medlemmar genom ed förpliktade sig till inbördes bistånd, vilket sedermera kom att bilda den rättsliga grundvalen till städernas självstyrelse och förvaltning. Vissa spår av sådan självförvaltning kan spåras även i den norska hiarceyiarréttr. Här ovan har i den äldsta förordning, som upptar uttrycket hiarceyiarréttr, nämligen Olav den heliges från början av 1020-talet, refererats hyiar menn, vilka uppenbarligen har en viss dömande funktion med rätt att ta hand om vapen under vissa omständigheter. Här finns med andra ord en början till det vapenförbud i vissa städer, som sedermera kom att vara betecknande för den i städerna rådande köpfriden. Det kan ifrågasättas om inte detta förbud från början varit inspirerat av kyrkliga kretsar. Som en av de första tillskyndarna av sådant förbud framstår kardinalen Nicolaus Breakspeare, vars besök i Skandinavien synes ha haft en inte ringa betydelse för lagstiftningens utveckling på detta område.^® En viss antydan om gillesväsendets betydelse synes kunna inläsas i bestämmelserna i II: 24 och 37, där det talas om eder, som skall lämnas i Petrs kirkiu och Kristskirkiu. Kyrkor med dessa namn fanns såväl i Nidaros som Bergen och i varje fall Petrs kirkiu kan svara mot den 386 Planitz: A.a. s. 139 och s. 143. Olav den helliges saga kap. 61. ibidem kap. 117. Närmare om vapenförbud i städer hos Gösta Hasselberg: Studier rörande Visby stadslag och dess källor, Uppsala 1953 s. 162—164.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=