Biarceyiarréttr och bjärköarätt sysslan i Finnmark.^® Kombinationen av kunglig förvaltningsman och handlande är med andra ord ingalunda ovanlig i dessa gränstrakter vid denna tid. Eftersom även skatterna utgjordes i naturaprodukter är det uppenbart att sysslomännens och lendermännens gårdar måste bli centra som upplagsplatser för såväl det gods som inflöt i form av skatt som det som inköpts privat. För bägge slagen av varor gällde att de måste försändas söderut till stormän där eller i andra länder. Från ungefär samma tid som den ovan till Bjarmeland beskrivna färden är den överenskommelse som går under beteckningen Kung Olav den heliges förordning om norrmännens rätt på Island och islänningarnas i Norge av år 1022.^® Förordningen, som med dagens terminologi snarare skulle betecknas som ett folkrättsligt avtal, finns återgiven i Norges Gamle Lover (NGL) I s. 437—438. Förordningen är återgiven efter två manuskript med något olika läsarter. Det ena av dessa manuskript ingår i den s.k. gamle samling i Kongl. Biblioteket i Köpenhamn 1157 fol, där större delen utgöres av »Konungsbok af Grågås». I de utgåvor och översättningar, som gjorts av Grågås, finns följaktligen denna förordning medtagen. Detta är fallet med utgåvan av den arnamagneanska kommissionen av 1829 med översättning till latin samt den utgåva, som ombesörjdes av Finsen för Det nordiske Literatur-Samfunds räkning med översättning till danskan 1850—1870.^® Denna handskrift anses vara från mitten av 1200-talet. Den andra handskrift, där förordningen ingår, tillhör den arnamagneanska samlingen (AM), där den betecknas 136 qv. Den dateras till slutet av 1400-talet ““ och innehåller i övrigt en mängd rättsliga stadganden för Island. Förordningen innehåller tre uttryck av speciellt intresse för handelsplatsernas terminologi, nämligen caup’ eller cavp\ som anses innebära caupum, hiarceyiar rétte samt byiar menn med varianten handr. Tidigare har angivits att den enda Bjarkoy, som omtalas hos Snorre, är 377 Olav den helliges saga kap. 104. Tidsbestämningen är något osäker. Se härom P. A. Munch: Det norske Folks Historie, Forste Deel, 2det Bind Christiania 1853, s. 696 not 3. Munch återger även förordningens innehåll a.a., s. 696—697. FJin forna Lögb6k Islendinga sem nefnist Grågås. Codex Juris Islandorum Antiqvissimus, qvi nominatur Grågås. Flavniae 1829 Pars I—II. Kung Olavs förordning i II ss. 407—410. Grågås, Islcendernes Lovbog i Fristatens Tid. Udg. efter Det Kongelige Bibliotheks Haandskrift og oversat af Vilhjålmur Finsen for det Nordiske Literatur-Samfund. Kjobenhavn 1850—1870. Kung Olavs förordning i textutgåvan ss. 195—197 samt i översättningen ss. 194—197. ** Beskrivning i NGL IV, s. 398. Beskrivning i NGL IV, s. 601.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=