Aristoteles och rättvisan 371 lösning. Aristoteles talar på det ställe där han introducerar den distributiva och den kommutativa rättvisan om »rättfärdigheten i specifik mening och det därtill hörande specifikt rättvisa». Mest närliggande är att uppfatta de båda rättviseprinciperna såsom element i en naturrättslig ordning. Att filosofen erkänner förekomsten av »rätt» vid sidan av den samhälleliga rätten har framgått bl.a. av hans tal om en »huslig» rätt, som skulle reglera förhållandet mellan man och hustru. Det främsta argumentet mot uppfattningen att den fördelande och den utjämnande rättvisan skulle vara huvudprinciper i den naturliga rätten är att den senare föres in i resonemanget först i sjunde kapitlet, där den behandlas som en del av samhällsrätten. Detta är emellertid inte något avgörande skäl för att naturrätten skulle till sitt omfång och tillämpningsområde sammanfalla med statens lagar. Det är först på detta ställe som Aristoteles mot bakgrund av tidigare grekisk diskussion, framför allt bland sofisterna, har behov av att dels markera sin anslutning till idén om en permanent rättsordning som står i viss relation till polis’ lagar, dels utveckla naturrättens särart. Det finns i detta ingenting som säger att den naturrättsliga ordningen inte skulle ha större räckvidd än den speciella gren av positiv rätt som s.a.s. kompletterar och underbygger den rättsordning som gäller fria och likställda emellan. 14 Med dessa tolkningsförslag skulle Aristoteles’ framställning av rättfärdigheten, rättvisan och rättsordningen bilda en sammanhängande tankebyggnad, vars huvudlinjer skulle vara följande. Det finns en naturlig rättsordning, som är nödvändig och i princip oföränderlig — ett inneboende element i den ändamålsbestämda och gudomliga natur som var den mogne Aristoteles’ främsta studieobjekt. Dess innehåll är visserligen mer omfattande än som utvecklas i Etiken, men dess kärnprinciper kommer till uttryck i den fördelande och den utjämnande rättvisan. Under, och inom ramen för, denna naturrätt finns mänskliga — som vi idag skulle säga, positiva — rättssystem. Av dessa intresserar sig filosofen uteslutande för den rättsordning som gäller i stater av de grekiska stadsrepublikernas typ. Det är den »samhälleliga» rätten. Vid sidan av denna, som är den högst utvecklade, antyder han emellertid andra system, som t.ex. den husliga rätten i relationerna mellan man och hustru. Rättfärdigheten som »allmän» dygd består dels i dispositionen att överhuvudtaget lyda den mänskliga rättsordning man är underkastad dels i accepterande av den naturliga rättens båda grundprinciper. Ser man rättfärdigheten som speciell dygd — som den mest »sociala» bland
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=