Stig Strömholm 370 relationer som inte bygger på ett utbytesförhållande på lika villkor. Till samma grupp kan sannolikt också hänföras förhållandet mellan dem som inte tillhör samma stat liksom mellan stater och folk inbördes. Att dessa relationer skulle vara etiskt irrelevanta kan man inte gärna utan vidare antaga. Men äger de rum i ett rättsligt vakuum, därför att de inte hör hemma inom sfären för den »samhälleliga rätt» som enligt filosofen sönderfaller i skriven, positiv och oskriven, naturlig »rätt»? Och hur skall man uppfatta de principer som utgör innehållet i den specifika dygden rättfärdighet, då nu dessa principer tydligen har generell giltighet och inte blott hänför sig till den samhälleliga rätten, som de f.ö. inte uttryckligen sätts i relation till? Det förefaller nu föga sannolikt, att Aristoteles skulle ha uppställt etiska principer utan att på något sätt föreställa sig en ordning, som de skulle bidraga till att förverkliga och i vilken de skulle vara förankrade. Att han åtminstone antagit möjligheten av en sådan ordning tycks framgå av det ställe i sjätte kapitlet (V, 6, 4), där det heter att i fråga om alla som inte står gentemot varandra såsom fria och lika, det inte kan bli tal om »samhällelig rätt» utan endast om »ett slags rätt», som liknar denna. Men vilka rättsprinciper är det nu överhuvudtaget möjligt att föreställa sig såsom gällande i dessa relationer, som präglas av bristande jämlikhet, som fallet var inom familjen, eller av frånvaron av alla sociala band, som fallet var mellan främlingar och stater? De innehållsmässiga bestämningar av det »rättvisa» som Aristoteles ger —lika fördelning och likvärdiga prestationer och motprestationer — passar ganska illa in på dessa förhållanden. Betänker man emellertid, att principen om lika fördelning inte är en mekanisk jämlikhetsprincip utan en proportionalitet, där mottagarnas ställning och behov fäller utslaget, är denna princip tydligen möjlig att använda även i familjerelationer, liksom principen om de ömsesidiga prestationernas likavärde kan appliceras på främlingar och stater. Någon annanstans än i de två reglerna om rättvisan —den distributiva och den kommutativa — lär man inte kunna söka principer, som skulle reglera det område, där den »samhälleliga rätten» saknar tillämplighet. Efter humanitära eller liknande grundsatser letar man förgäves. Vad barn, slavar, kvinnor och främlingar kunde hoppas på var reflexverkningar av andra dygder, men försåvitt angår rättvisan var de två huvudvarianterna, delningens och utbytets gyllene regler, det enda som skulle kunna åberopas. I kraft av vad? Vilken ordning gav dygden innehåll, varifrån hämtade Aristoteles sina båda huvudprinciper? Att uppfatta dessa som något slags löst svävande föremål för den specifika dygden »rättfärdighet» förefaller knappast som en sannolik
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=