369 Aristoteles och rättvisan För den specifika rättfärdigheten är det viljan att nöja sig med sin del som är det karakteristiska. Att föra in den etiskt ofta ganska neutrala lagen och förhållandet till den som element i en definition av rättfärdigheten är inte motsägelsefullt eller överraskande om man betonar, att rättfärdigheten just är en sinnesart, en etisk disposition, och inte något annat eller mer. Den som är rättfärdig får antagas ha en s.a.s. apriorisk benägenhet att följa statens lagar. Den stat och de lagar som Aristoteles talar om är den grekiska stadsstaten och dess samhällsordning, och det framgår på flera ställen i Etikens femte bok, att denna ordning åtminstone principiellt uppfattas som något gott,“^ inte som en värdeneutral ordning. Med denna uppfattning av förhållandet mellan rättfärdigheten och lagen blir det också möjligt att tolka de uttalanden i nionde kapitlet som byggde på en klar åtskillnad mellan det lagenliga och det rättfärdiga. Rättfärdighet i etisk mening är i första hand beredvilligheten att dela lika, och det är endast det laglydiga beteende som sammanfaller med denna inre disposition som är rättfärdigt. Sådant beteende, understryker Aristoteles i nionde kapitlet, är tvärtemot människornas föreställningar något svårt och krävande. 13 En konflikt som filosofen inte uttryckligen beaktar är den eventualiteten att lagarna till sitt innehåll är sådana att lagenligt beteende faktiskt strider mot de likadelningsprinciper som enligt honom utgör rättvisan (tö ÖLxaiov), nämligen proportionell fördelning samt aritmetisk likhet mellan prestation och motprestation i utbytesförhållanden. Inför denna konflikt kunde det te sig självklart att ta sin tillflykt till den naturliga rätten, vars existens och nödvändighet så kraftfullt hävdas i femte bokens sjunde kapitel. Här stöter man emellertid på en särskild svårighet. Naturrätten framställes som en del av den »samhälleliga rätten», som är ett snävare begrepp än »det rätta». Och man kan heller inte påstå, att Aristoteles utan vidare tillerkänner naturrätten företräde framför den skrivna lagen. Det problem man här står inför kan formuleras så: finns det en sektor av mänskligt handlande, som styrs endast av »det rätta», dvs. av den princip som kommer till uttryck i den fördelande och den utjämnande rättvisan, men som inte berörs av den samhälleliga rätten i dess dubbla uppenbarelseformer: positiv och naturlig rätt? Hur skall denna mellanform av »rättvisa» uppfattas? Vilken är dess status och dess omfattning? Ett uppslag till svar ger filosofens egna exempel på sådana relationer som inte hör hemma inom den samhälleliga rätten, nämligen förhållandet mellan far och barn, husbonde och slav, man och hustru, dvs. just de Se t.ex. a.a., V, 6, 5. 24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=