Stig Strömholm 368 Används dessa begrepp på ett motsägelsefritt sätt? Går framställningen »ihop»? Kan Aristoteles’ utläggningar betraktas som ett någorlunda komplett »system» och hur låter sig detta i så fall beskrivas? 12 Den första och mest uppenbara frågan skär i viss mån tvärsöver begreppsparen; den rör förhållandet mellan det rätta (to öixaiov) och rättfärdigheten (öixaioauvr)). En enkel och naturlig disposition till Aristoteles’ framställning vore att hävda, att han börjar med de etiska frågorna, med det rättfärdiga sinnelaget, för att sedan övergå till de samhälleliga spörsmålen, dem som avser rätten som social företeelse. Avslutningsorden till femte kapitlet skulle kunna tyda på att en sådan ordning är avsedd. Där heter det: »Så mycket vare sagt om rättfärdigheten och orättfärdigheten, om bådas natur och om det rätta och orätta överhuvudtaget».^^ En sådan indelning stämmer emellertid inte väl överens med framställningens faktiska innehåll. Redan i andra och tredje kapitlet är det otvivelaktigt fråga om principer och problem, som har mindre med etik än med samhällelig ordning att göra. Även omman accepterar avslutningsorden i femte kapitlet som ett autentiskt uttryck för hur Aristoteles uppfattat ordningen i sin analys, måste man dessutom konstatera, att de första fem kapitlen är heterogena därför att de inte blott behandlar en sinnelagsetik, en inre disposition som sådan, utan också principer — som skulle svara mot beteckningen »det rätta» och »det orätta överhuvudtaget» —vilkas samband med etiken å ena sidan och de olika typerna av rättsregler å den andra förblir oklara. Men sammanflätningen mellan femte bokens olika avsnitt är mer intrikat än så. Vi kan erinra om diskussionen av lagenlighet och rättfärdigt sinnelag i nionde kapitlet (under p. 10 ovan). Ännu mer betydelsefullt är att just dygden rättfärdighet (öixaioativTi) i första kapitlet (1,7 ff.) definieras med hänvisning till lagen; den rättfärdige är vouipog »laglydig». Därutöver är han laog, en person som »delar lika». Vi kan konstatera att rättfärdigheten som dygd — och förhållandet mellan rättsinne i allmänhet och i denna mer specifika mening vållar knappast några oöverstigliga logiska svårigheter, även om det resonemang där det utvecklas kan göra ett främmande intryck — bestämmes på två sätt: dels formellt, genom en hänvisning till »lagen», dvs. till en viss objektiv ordning, dels innehållsmässigt, genom hänvisning till den karakteristiska beredvilligheten att dela lika. Det är otvivelaktigt den senare bestämningen som är den viktigare. Lagen, säger Aristoteles på ett ställe,^” befattar sig med mångahanda; den ålägger en t.ex. tapperhet och måtta. “ A.a., V, 5, 18 i.f. A.a., V, 1, 13 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=