Aristoteles och rättvisan 367 om gärningsmannaskap och medansvarighet. Mot kapitlets slut återvänder filosofen till spörsmål om det etiska handlandet, som kompletterar diskussionen i bokens början. Här heter det nu, att människor bedrager sig när de tror att det är lätt att vara rättfärdig, eftersom det blott gäller att handla riktigt och att känna lagarna. Detta är visserligen lätt, medger Aristoteles, men det är svårt att göra med rätt sinnesart; att göra det lagenliga är inte i och för sig rättfärdigt, bortsett från de fall där lagenlighet och rättfärdighet »tillfälligtvis sammanfaller».^" Det bör redan nu påpekas, att detta uttalande åtminstone vid första påseende tycks svårt att förena med filosofens inledningsvis givna bestämningar av rättfärdigheten. Femte bokens tionde kapitel analyserar billigheten och dess förhållande till rättfärdigheten; det är en framställning som alltjämt skulle försvara sin plats i en handbok om rättstillämpningens metodproblem, men den bidrar inte till analysen av rätts- och rättvisebegreppet på annat sätt än därigenom att Aristoteles medger att lagens lösningar alltid måste vara standardiserade normallösningar, som ibland kan slå slint på det atypiska enskilda fallet. Det är för att komma till rätta med detta som billigheten träder in som ett nödvändigt korrektiv.^® I ett hänseende är det anledning hålla denna analys i minnet när man söker upplösa de problem som Aristoteles’ diskussion ställer. Framför allt är det ytterligare ett belägg för att filosofen gjort en genomgående åtskillnad mellan lagen å ena sidan och rättfärdigheten å den andra. Vi noterar slutligen att elfte kapitlet innehåller en undersökning av den speciella frågan om man kan handla orättfärdigt gentemot sig själv. Därefter är det dags att övergå till en granskning av de genomgående problem som analysen av den nikomachiska etikens femte bok uppställer. 11 Låt oss först erinra om de begreppspar som texten ger anledning att söka dels särhålla, dels sätta i relation till varandra, om man vill pröva uppbyggnaden och det inre sammanhanget i Aristoteles’ analys av rätten, rättfärdigheten och rättvisan. Det är: — rättfärdigheten (ÖLxaioaévTi) somallmän och somspeciell dygd; — den »samhälleliga rätten» och rätten som sådan; — den »fördelande» och den »utjämnande» rättvisan; — den naturliga och den positiva rätten; — rättsenligt handlande och rättfärdigt sinnelag; — rätten och billigheten. ” A.a., V, 9, 14—16. »8 A.a., V, 10, 3 och 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=