Stig Strömholm 366 Med denna bestämning tar Aristoteles ett stort stycke av vad som i moderna rättsordningar hör hemma på det juridiska området och hänför det till en ordning utanför den samhälliga rätten. Dit hör förhållandena mellan far och barn, husbonde och slavar, man och hustru — kort sagt hela familjerätten. Ty, säger Aristoteles, man kan inte begå någon orättfärdighet mot sig själv, och dessa förhållanden angår den vuxne mannen och personer som är hans egendom. Mellan dem gäller ingen lag. Möjligen kunde man tala omett rättsförhållande mellan man och hustru, men denna rätt är den husliga (oixovopixov) och har inte med den samhälleliga rätten att göra. Denna är en ordning mellan dem som är fria och lika. 9 Det är naturligtvis överflödigt att framhålla i hur hög grad Aristoteles’ uppfattning om den »samhälleliga rättens» tillämpningsområde är betingad av samhällsförhållanden och förhärskande åskådningar i det samtida Grekland. Vad som däremot måste understrykas, emedan det vållar vissa svårigheter i analysen, är kopplingen mellan »samhällelig rätt» och lag. I början av sjunde kapitlet uppdrar filosofen nämligen — och detta är ett av de mest berömda ställena i Etiken — gränsen mellan »naturlig» och »lagbestämd» rätt (öiy.aiov), men inom ramen för vad han i föregående bok benämnt »samhällelig rätt». Här är inte anledning att mer ingående diskutera Aristoteles’ naturrättsuppfattning, som är ett av de mest betydelsefulla elementen i hela hans rättsfilosofiska produktion. Vi måste nöja oss med att fastslå, att han bestämt ansluter sig till idén om en överallt giltig rättsordning, vars giltighet inte är beroende av människors gillande och ogillande och som m.a.o. har karaktären av nödvändighet, medan den lagbestämda rätten avser sådant som från början kunde ha ordnats på det ena eller andra sättet utan att det gjort stor skillnad; det är m.a.o. en rent konventionell ordning, Aristoteles avvisar de invändningar som framför allt sofisterna riktat mot idén om en naturlig rätt men söker också möta dem genom att medge, att även den naturliga rätten är underkastad en viss föränderlighet. 10 De följande kapitlen i Etikens femte bok kan vi behandla mer summariskt; de berör endast i ringa omfattning de centrala frågeställningar som det är anledning återvända till i den aristoteliska undersöknngien av rättfärdigheten, rätten och rättvisan. Det åttonde kapitlet ägnas en skarpsinnig och för all senare rättsvetenskap betydelsefull analys av begrepp sådana som frivillighet, tvång, överlagt och oöverlagt handlande samt ursäktliga och oursäktliga förseelser. I nionde kapitlet fördjupas frågor
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=