Aristoteles och rättvisan 365 Skälet till att Aristoteles befattar sig med dessa frågor i Etiken är att han tillskriver utbytesförhållanden mellan gelikar —prestation och motprestation — en helt avgörande betydelse för de mänskliga samhällenas uppkomst och fortbestånd. Där det inte finns utbyte, där finns det heller inget samhälle — skarpare kunde ingen 1800-talssociolog betona arbetsfördelningens fundamentala sammanhållande funktion. Vad som skapar utbytesförhållandena är behovet hos människor av nyttigheter som andra människor har, men för att ett rättvist och väl fungerande utbyte skall kunna existera, måste det finnas en konventionell värdemätare, som mäter allt, och detta är penningen. I slutet av femte kapitlet sammanfattar Aristoteles de resultat han dittills nått. Men han för nu in ett nytt begrepp, öixaiojiQayia, som vi kan översätta med det rättfärdiga handlandet, och detta bestäms återigen — karakteristiskt —som mittpunkten mellan att göra orätt och att lida orätt. Rättfärdigheten (öixaioauvTi) däremot är inte som de andra dygderna mittpunkten mellan två motsatta laster; det är en medelväg endast i den meningen att den utjämnar det som är allt för mycket och det som är alltför litet. Till denna bestämning, som ter sig som en upprepning av vad som redan utvecklats, kommer nu emellertid ett viktigt tillägg; rättfärdigheten är en sinnesart, ett fritt val att ge andra lika mycket som sig själv.^'* 8 Med sjätte kapitlet övergår Aristoteles från diskussionen av det rätta (to öixaiov) i sig själv till den rätt som är det borgerliga samhällets, eller åtminstone ett speciellt samhälles, den grekiska småstatens, sammanhållande grund. Det är vad filosofen kallar tö jtoXiTixöv ölxaiov.^® Begreppet får inte förväxlas med vad som idag kallas »positiv rätt» eller »gällande rätt», och inte heller med »offentlig rätt». Aristoteles preciserar att denna, låt oss kalla den »samhälleliga rätt» är den rätt som gäller mellan dem som är fria och lika. Andra människor emellan kan det överhuvudtaget inte vara tal om en »samhällelig rätt», endast om något som kan kallas på samma sätt på grund av likhet —men aldrig identitet — med samhällsrätten. Ty en verklig rättsordning, heter det — och här förefaller Aristoteles att knyta an till de bestämningar av rättfärdigheten som gör laglydnad till ett huvudelement i denna — kan finnas endast mellan dem för vilka det överhuvudtaget kan finnas en lag, och detta i sin tur är möjligt endast dem emellan som kan begå orätt mot varandra; det är för sådana situationer man har domstolar som skall skilja på rätt och orätt. A.a., V, 5, 17. A.a., V, 6, 4. A.st.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=