Stig Strömholm är att fråntaga den ene vad han fått för mycket och lägga det till den som fått för litet i sådan omfattning att slutresultatet blir att de båda får lika mycket. I förbigående sagt inflätar här Aristoteles några kända ord om domaren som den levande rättvisan och ett etymologiskt resonemang av ett slag som vi närmast skulle beteckna som en inte särskilt spirituell vits. »Det rätta», säger han,® »heter öixaiov, emedan det är öixa» —dvs. »tvådelat» (jfr dichotomi) och man kunde också uttala ötyaiov och kalla domaren för öixaoTfig (dvs. den som delar något i två) i stället för öixaaTfjg. Mellan det k (»kappa») och det x (»chi») som skiljer de båda ordstammarna åt finns veterligen ingen utbytbarhet, och konstruktionen är såvitt bekant belagd blott på detta enda ställe.^® Även här tar filosofen till en matematisk förklaringsmodell för att demonstrera hur skipandet av korrektiv rättvisa innebär, att man från den som fått för mycket måste ta den andel med vilken hans lott överskrider hälften av de båda lotternas summa och lägga till den förfördelades lott.“ Resonemanget om det utjämnande rättvisan appliceras inte blott på vad man idag skulle kalla privaträttsliga utbytesförhållanden utan också på straffrättsliga frågor, och Aristoteles presenterar — man kan nästan säga i förbifarten —en teori om straffets berättigande, som är i hög grad originell. Vad den straffande domaren gör är att undandraga brottslingen den fördel han vunnit genom sitt brott. Att detta sätt att se — som är något annat än traditionell vedergällningsteori — inte tycks ha vunnit straffteoretikernas bevågenhet kan väl förmodas bero på att föreställningen om en tillskansad fördel^ t.ex. för den som utan vinning eller nytta misshandlat en annan, ter sig tämligen onaturlig och konstlad. Aristoteles är medveten om detta men nöjer sig med att konstatera, att det dock är detta det handlar om.^^ 364 7 På samma sätt som filosofen en passant ger elementen till en straffrättslig rättviseteori, på samma sätt levererar han i Etikens femte bok grunderna till en nationalekonomisk teoribildning och framför allt till en analys av penningens funktion. I detta sammanhang har dessa utläggningar inte någon självklar plats, hur intressanta de i övrigt är som vittnesbörd om en näranog helt »modern» insikt i penningens rent konventionella karaktär; det saknas inte ens antydningar om inflationens speciella problem.^® » A.a., V, 4, 9. Se Liddell & Scott: A Greek-EngHsh Lexicon, New Ed. by Stuart Jones, vol. I, s. 430 (ölxTi; jfr sanskritparallellen dis-), s. 436 (81;; jfr sanskrit dvis) samt s. 439 om Aristoteles Öixouo;, »coined to explain öixaio;». ” Aristoteles, a.a., V, 4, 12. 12 A.a., V. 4, 5. ‘2 A.a., V. 5, 14.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=