Stig Strömholm 362 orättfärdighet (öiRaioawrj och åöixia) endast är inbegrepp av alla dygder och deras motsats eller härutöver också har karaktären av en specifik dygd och dess motsats. Han noterar de båda termernas dubbeltydighet och fastslår, att rättfärdigheten faktiskt är en särskild dygd med ett eget innehåll, nämligen dels laglydnad dels dispositionen att tilldela andra lika mycket som man tar för sig själv. Motsatsvis är den orättfärdige den som dels bryter mot lagarna dels tar för sig för mycket och ej tillerkänner andra lika stor andel. Att rättfärdigheten sålunda beskrivs såsom sammansatt av två element, medan orättfärdigheten karakteriseras av tre beståndsdelar, synes inte vålla något tolkningsproblem. De båda senare leden i definitionen av den orättfärdige är egentligen två kompletterande uttryck för samma sak: jtXeovév.tTig, den som hugger för sig för mycket, är med nödvändighet samtidigt dviaog, ordagrant »ojämn», »olika», dvs. sådan att han inte unnar andra lika stor del av kakan, och båda termerna utgör sålunda motsatser till laog — den »jämne», den som endast begär en lika stor del av begärliga nyttigheter som andra får. Med utgångspunkt i sin bestämning av den rättfärdige och den orättfärdige definierar nu Aristoteles »det rätta» (tö öixaiov) som det lagenliga och jämnt fördelade (vöpifxov xai laov), medan det orätta (tö döixov) är det lagstridiga och ojämnt fördelade (napdvopov xai dviaov). Efter vissa ytterligare resonemang omvad som ligger i begreppet »lagenlig» mot bakgrund av lagarnas mångsidiga och skiftande uppgift och syfte når Aristoteles fram till slutsatsen, att rättfärdigheten visserligen dels är ett inbegrepp av alla de dygder lagarna vill främja men att den specifika rättfärdigheten — rättfärdigheten som självständig dygd — kännetecknas av att det är den dygd som i den mänskliga samlevnaden kommer andra till godo. Vad som ger rättfärdigheten dess särställning bland dygderna är, skulle man med ett modernt uttryckssätt kunna säga, dess sociala karaktär. Det är i sammanhang med detta resonemang som Aristoteles ger det berömda citatet ur ett i övrigt förlorat verk, möjligen av Euripides, där det om rättfärdigheten sägs, att »varken aftonstjärnan eller morgonstjärnan lyser lika härligt» som den.^ 5 I femte bokens andra kapitel utarbetas vidare frågan om rättfärdighetens och orättfärdighetens särart bland dygderna; det är här ® som filosofen uppdrar skillnaden mellan fördelande och utjämnande rättvisa. Den fördelande, distributiva, rättvisan analyseras sedan ingående i tredje kapitlet, där det med en för Aristoteles’ comnion-sense-mässiga och i stor * Aristoteles; Eth. ad Nicomach. V, 1, 15. 5 A.a., V, 2, 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=